♥

Ögon som jag drunknar i när de glittrande, busigt ser på mig
Ett skratt som smittar mig som en oemotståndlig orkan,
och jag skrattar så jag kiknar
Händerna, de starka, mjuka, varma
som smeker min nacke så ömt och som kittlar mig
Kommentarerna som hoppar som grodor ur munnen,
de tokroliga, allvarliga, kärleksfulla
Skäggstubben på hakan som kittlar och river min kind,
och som mina fingrar söker sig till
Gropen i din nacke som passar att pussa
Rufsigt hår som tittar fram under mössan

Klokheten som lyser igenom i ord och handling

...men mest av allt din vackra, vackra själ...

Till den underbara man som stulit mitt hjärta ♥

Ödmjuk längtan efter våren...

Punkis har fått två lamm. De heter enligt tjejerna Paris och Tuffis, men vi vet inte om det är flickor eller pojkar ännu. Underbart söta är de i alla fall. På en vecka har vi fått 8 lamm :)

Det här är Ettan. Hon kom först, när Kylis värpte. Spralligare och skuttigare lamm får man leta efter, hon far som en tätting. Man kan inte tro att hon bara är en vecka gammal....

Hemma... Så vackert. Det har var för två veckor sedan, innan snön kom ;)

Utsikt från trappen om man är ute, och från köket om man är inne.

Jordkällaren syns knappt under snötäcket!

Det gamla äppelträdet.

Ettan, någon dag gammal.

Tessa (köttbullen) och hennes husse myser i den första vårsolen.

Farfars hus i skogsbrynet.

Takdropp, den första för året! Underbart helt enkelt.

Det känns som om det räcker med snö och vinter nu...

Energitjuvar

Vad ska man göra för att stoppa dessa eländiga energitjuvar som finns i tillvaron runt omkring? Jag vill kunna känna mig hel, glad, positiv, uppskattad för den jag är, istället för som nu vara slutkörd, ha en känsla av otillräcklighet, känna att jag är lågpresterande i jämförelse med den kapacitet jag vet att jag kan ha. Varför känns det som om de obehagliga typerna kryper in under mitt skinn, parasiterar på mina positiva tankar och känslor, tar bort den som jag vet att jag kan vara...

Virvlande vackert

Snö.

Jag älskar snö. Och om det nu ändå ska finnas en så tråkig årstid, som vintern kan vara, så är jag glad och tacksam över snön. Den får mig att le, världen, med sitt vackra gnistrande vita täcke.

Ofta njuter jag av månen som speglar sig i allt det vita, så att natten blir ljus, av drivorna som växer vid sidan av vägarna, de varma kläderna och raggsockorna som en fryssen själ tar på sig, fåren som inte vill vara ute (och tur är väl det, för man skulle aldrig hitta åt dem i all snö ;) ), bilen som måste krypköra på skogsvägarna hemikring för att inte slinka ned i diket, eldandet i vedpannan, promenaderna i vår skog som är så vacker, tyst och annorlunda på vintern...

Men mest njuter jag av att våren närmar sig sakta men säkert... :) Om bara någon månad börjar åkrarna med vete bli gröna igen (hoppas jag, för någon gång måste snöandet sluta), och snart står det inte på förrän takdroppet fyller mina sinnen och vi intar årets första kaffe i vårsolen på trappen...

Mmmmm, jag längtar...

Jorå...

...jag lever...

Men tiden är inte min vän just nu. Jag har så mycket jag vill göra.... Tänk att få göra ingenting till exempel, tillsammans med Älsklingen och barnen. Åh, vad jag längtar efter det. Eller att komma hem en kväll efter jobbet och inte känna alla måsten flåsa mig i nacken. Eller för den delen, att bara vare ledig en vardag, sova länge, äta en god frukost och gå en promenad helt planlöst i skogen. Det skulle funka. Bara klockan och jag var lite mera överens om hur tiden ska disponeras.