Vi bestämde oss för att ta en promenad i vår skog för att leta efter den gyllene delikatessen Herr Kantarell här om helgen.
Katten Tessa fick för sig att följa med oss. Hon gick fot allt som oftast, men när vi var för långt bort eller om mossan var för obehaglig att gå på jamade hon så att vi skulle lyfta upp henne och bära henne en stund. Vi var ute i ett par timmar, och hon var med hela tiden. Vilken lustig liten kattfröken! :)
Korgen blev i alla fall halvfull. Många andra hade också fått för sig att plocka svamp i vår skog. Det är tur att vi har våra hemliga ställen. Vildsvinen hade vart i farten också, men som tur var hade de lämnat kantasvampisarna i fred.
Njutning. Jag går gärna i skogen och strosar med Älsklingen. Tur att han älskar det lika mycket som jag gör!
Nyrensade. Trots att korgen inte var full tog det en god stund att ta sig igenom alla svampar med penseln och kniven. Men det var mysigt ändå, eftersom vi satt och filosoferade under tiden.
Svampen fräste i stekpannan med smör och vitlök, och doften spred sig i köket, ljuvligt, ljuvligt. Det vattnade sig i munnen.
Tänk vad svamp krymper när man steker den! Vi hade ändå mycket kvar.
Smör- och vitlöksstekta kantareller på rostbröd.... Mmmmm. Kan det bli godare än så??