Syrgasslangen som en livlina

På väggen sitter en koppling till syrgasslangen. Slangen, eller syrgasgrimman, sitter i min mammas näsa. Sakta fyller den på ren syre i hennes lungor. Två liter per minut just nu.

Jag önskar så att syret kunde göra hennes lunga hel igen, att den kunde läka ut och mota bort den där helvetes jävla cancern. Fylla hålet där tumören härjar, med nya friska celler istället.

Hennes hand är liten och tunn, huden är blek, och idag är hennes ögon ledsna, mycket ledsna. Vi pratar mycket, säger att vi älskar varandra, och hoppas på att vi har mycket tid kvar tillsammans än.

Jävla helvetes förbannade lungcancer!!!!

Min finaste älskade mamma. Den där dagen för tre år sedan satt vi i bilen utanför husläkaren och hade fått veta att du hade en förändring i din högra lunga, som var lungcancer. Hela världen snurrade, så fort så fort, och ett stort mörkt hål öppnade sig framför oss. Det känndes som om hjärtat skulle sluta slå och att luften tog slut.

Min fina mamma. Du ska ju alltid finnas där...

Man gjorde en uppsjö av undersökningar på dig, undersökte tumören. Jag vet vilken panik du kände när de gjorde bronkoskopin på dig. Fy faan vad hemskt det var att sitta bredvid dig och hålla din hand, när du upplevde att du höll på att kvävas av att du kräktes, när de tvingade dig att ligga kvar på rygg medan de tog ett cellprov av tumören... Sen opererades du. Man tog bort den nedre loben av din högra lunga. Det var en lång väg tillbaka, och du hade fruktansvärt ont, länge, länge.

Du fick en kort tid när allt känndes ok. Men sen kom hostan. Du hostade upp blod. Den där jävla cancerparasiten var tillbaka i höger lunga. Men nu satt tumören mera centralt, vid ingången till lungan. Nu gick den inte att operera bort. Istället fick du cellgifter och strålning. Du tappade håret, mådde illa, gick ned i vikt, lades in på sjukhus för att klara av de tuffa behandlingarna.

Jul och nyår kom och gick. Sen var behandlingarna över. Då började väntan, väntan på besked om huruvida behandlingarna haft någon effekt.

Då kom lunginflammationen som ett brev på posten, och svampinfektionen i lungan och varhärden som läkarna tömde ur din lunga. Du tappade 25-30 kilo i vikt, och blev skör, bräcklig, liten som en fågelunge... Vid flera tillfällen lurade du döden då, fina mamma. Läkarna sa till mig vid tre tillfällen att de inte trodde att du skulle leva en månad till, att du inte skulle leva när älskade H och jag gifte oss. Man pratade om att flytta dig till ett Hospice. Under skedde, böner blev hörda och det vände, du blev lite piggare och fick komma hem!

Sen kom sommaren, den varmaste jag kan minnas, och du orkade inte njuta av solen, grönskan, livet...

Nu för några veckor sedan fick du svårare att andas igen. Det visade sig att du hade vätska i hjärtsäcken. Mycket vätska. Så man lade in dig akut igen, och man flyttade dig till hjärtintensiven. Och du fick en kateter insatt i hjärtsäcken för att tömma ut vätskan, mer än en halvliter tappade de ut. I helgen var det nära igen en natt att jag förlorade dig. Ingen från sjukhuset ringde mig då för att be mig komma dit, utan din läkare berättade det två dagar efter det hade skett, fastän jag bor bara 30 minuter ifrån sjukhuset där du är...

Om du bara hade vetat då, när du var 13-14 år vad som skulle ske, då hade du inte börjat röka.
Om du bara hade vetat då, när du var 20-30 år vad som skulle ske, då hade du slutat röka.
När du var 60 år och viste vad som skett, då slutade du röka.
I november fyller du 62 år...



Jag älskar dig mamma, av hela mitt hjärta. Och jag kommer att vårdesätta varenda sekund jag har kvar tillsammans med dig.

*Min mamma ville att jag skulle skriva det här inlägget på min blogg. Hon sa: "Kan det få en endaste en att sluta röka, eller inte börja, är det värt det!!"

Idag...♥

Idag är det fredag.

Älskling kommer hem igen efter en hel veckas kursande i den stora staden. Åh, som jag längtar.
Sen kommer äntligen bonusbarnen hem igen också! Det var verkligen på tiden, efter två veckors bortavaro.

Vilken lycka! ♥

Nattsuddar

Kan inte sova. Som vanligt när H är borta. Här ligger jag i min misär som kallas ensamhet och vrider och vänder mig i sängen under mitt täcke med blåa elefanter. Toss and turn. Fram och tillbaka. Fryser. På med täcket. Varm. Av med täcket. Om fyra timmar ska jag gå upp igen. Om fem och en halv är jag tillbaka på jobbet...

Samtidigt i den stora staden tror jag att han också har svårt att sova. Borta hemifrån. Borta från mig. Så har han, liksom jag, haft det våra nätter isär... Alltid är det så. Ingen av oss sover gott utan den andra bredvid.

Han är som mig. Vi hör ihop. Han är liksom min sovagottablett. När han är hemma somnar jag (enligt honom) innan mitt huvud landar på kudden, och han ler och ligger och tittar på mig när jag sover en liten stund innan han också sluter ögonen och somnar strax efter. Vaknar till någon gång och sträcker ut handen för att smeka den andres kind, kryper tätt intill, får ett sömnigt leende tillbaka innan vi somnar om igen.

Du fattas mig.

Till mannen jag saknar så det värker i mitt hjärta

Gillar den. Helt enkelt.

Hur jag vet att han är den rätte

Jag har ju, som ni förstår, hittat mitt livs kärlek, min själsfrände i min älskade H. På sistone har funderat mycket på hur fantastiskt otroligt det är att just vi hittade varandra, och att det kunde bli så rätt.

Han passar mig! Finaste H är allt jag sökt efter men inte funnit, och han har allt det som jag trodde inte gick att finna hos en partner, som känndes som oöverstigliga hinder och omöjliga krav från mig.

Ändå fanns han där helt plötsligt. Som av en explosion av all världens magi svepte han in i mitt liv och plötsligt var det vi.

Om jag har svårt att tro att sådan lycka kan existera, nyper jag mig själv i armen och blundar hårt. Känslan av att allt bara var en underbar dröm gör att man bara vill knipa ihop ögonen för att inte vakna, för att fortsätta drömma.

Han är verklig. Han finns där. Och jag vet att han alltid, alltid kommer att vara min.

Den ultimata bekräftelsen av att han VERKLIGEN är den rätta är att han kan köpa presenter till mig. Presenter som jag blir innerligt glad för. På riktigt. Han kan köpa parfym, kläder, armbandsklockor, och han träffar HELT rätt när det gäller vad jag tycker om, med saker jag inte ens har pratat om, eller ens önskat mig. Och håll i er nu. Han kan köpa bh:ar till mig i present. Helt själv. I helt rätt storlek. Och är bättre på att hitta bh:ar* till mig än vad jag själv är. Jag säger det. Den ultimata bekräftelsen.

*snygga och sköna dessutom

Oktober när det är som vackrast

Jag njuter av allt det vackra som finns runt omkring mig och är tacksam över att få finnas till...

Nästa vecka ska min man åka iväg på en kurs. Från måndag till fredag kommer han att vara borta. Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge. Det känns märkligt.

Människor runt omkring säger att "det är ju bara nyttigt att längta lite", men varför skulle man egentligen må bättre av att längta efter varandra, när man sover sämre, inte kan prata med varandra när man vill berätta något eller prata om något som hänt, eller bara kura in sig i varandras famn?

Att låta dagen gå

Man hänger tvätt.

Man prasslar i löven som fallit.

Man flyttar fåren till en ny hage.

Man njuter av solen och den friska luften.

Man tittar på rimfrosten.

Man njuter av de gula lönnlöven mot den blåa himmelen.

Man njuter av att detta är hemma.

Den fula grodan is no more!!

NU har jag äntligen svalt den fula grodan!! Rapporten är färdigskriven, och jag kan ägna min energi åt andra saker. Å vad nöjd* jag är!!!

*Note to self. Kom ihåg hur skön känsla det här är. Att vara klar!! :)