Men nu räcker det väl för guds skull...?

Mitt i känslan av att tappa fotfästet i livet, med mamma som är så sjuk, fick jag också här om dagen besked om att en annan kär närstående kanske är sjuk, kanske riktigt allvarligt sjuk (men så KLART tror jag av hela mitt hjärta att det inte FÅR vara så, att det är något lindrigt som är enkelt att åtgärda).

Jag älskar dig S. Och det bara SKA gå vägen.

Det tog en stund, men nu är den fulingen borta!!

Äntligen har jag haft ro att sätta mig ned och svälja ännu en ful groda. Och TÄNK så lätt, och lättad, jag känner mig nu när jag har skrivit klart allt det där jag var tvungen att skriva och att jag har skickat iväg allt det där skrivna som jag var tvungen att skicka.

Klockan är 02.07 och bara min lampa* lyser i hela lilla byn. Nu har jag förtjänat att gå och lägga mig i sängen hos älskade H som sedan flera timmar ligger och snosar under täcket.

*måste vara flitens lampa.

Livet som jag ser det

Livet är så skört och bräckligt.
När man är ung känns det oändligt, och bekymren är långt, långt borta.
Dagarna går, och jag förundras över hur innehållsrikt det är,
hur fantastiskt det är att få finnas till.
Mitt sinne fylls av ödmjukhet.
Nu har jag lärt mig att njuta av varje dag, varje sekund till fullo.
På en sekund, ett andetag, kan det vara över.
Och jag tänker inte hafsa genom livet, jag tänker vrida ur varenda gnutta kärlek, glädje och njutning ur det, innan mina dagar är över.

Var i hela friden?

Jag förstår verkligen inte var i hela friden mina lediga helger tar vägen... Det är redan söndag förmiddag, och det känns som om veckorna innehåller måndag-fredag och sedan gör ett hopp till måndag-fredag igen.

Hm.

Vore skönt om det var ett par veckor av bara lördag-söndag ett tag nu.

Fast det är klart, eftersom älsklingen jobbar helgskift just nu skulle det innebära att han fick jobba varje dag.

Så det kanske inte är den ultimata lösningen ändå.

Snabbis

Nu morgonfix, fort som bara den. Sen tacka gudarna för cortisonets snabba och effektiva verkan, efter det åka till lasarettet och hämta hem mamma på permision över dagen.

En dag i taget.

Det är så vi lever nu.

Helvetes förbannade skit-cancer

Idag fick vi en förklaring till din snabbt påkomna förvirring, dåliga balans, och att du tappar så många av dina ord som du försöker säga.

Cancern har spritt sig. Nu har du två metastaser i hjärnan, och de har kommit fort, inte sakta smygandes. Cortison sattes in i hög dos, så idag kan du prata igen, det kunde du inte igår när du ringde till mig och grät förtvivlat och bara fick fram "inte prata" "kan inte"...

Älskade lilla mamma, om du bara hade vetat då vad de där jävla cigaretterna skulle göra med dig, då hade du aldrig börjat röka...

När livet sakta slocknar?

Det känns som om du sakta vissnar bort min älskade lilla mamma. Du är blott en spillra av dig själv på alla sätt.

Din kropp är mager, o så mager, att sjukhuskläderna hänger alldeles förstora på dig, även när du har den minsta storleken. Du har tappat trettio kilo i vikt på mindre än ett år.

Lunginflammationen sitter som klistrad i din lunga, och den intravenösa antibiotikan har blivit en av dina bästa vänner. Droppslangen är som din navälsträng till livet.

Nu upplever du att du börjar bli glömsk, och det ger dig en sådan ångest... Paniken lyser i dina ögon. Att inte komma ihåg det du vill säga, till mig och till andra, att glömma bort att ringa, att inte ens klara av att lösa korsord som du alltid har älskat att göra. Siffrorna får du inte ihop när du försöker räkna. Frustrationen jag ser hos dig gör så ont i mig.

Ångest föder ångest, och jag vet inte vad jag ska göra för att lindra, trösta, göra din dag lite mera dräglig annat än att bara finnas här hos dig.

Jag älskar dig lilla mamma.

Japp, där satt den! :)

Kassettbandet

Nej, jag tänker inte på ett gammalt blandband från förr, inspelat från radions Tracks-lista med Kaj Kindvall som pratade sönder alla låtintron. Nej, detta band var istället en ovärderlig skatt som min svärfar tog fram och lät oss lyssna på...

Bandet var en inspelning från år 1975 med min makes gammelmorfar, altså min svärfars morfar. På bandet pratar han och min svärfar om gården vi nu bor på (maken är den fjärde generationen som driver lantbruket) och han berättade om hur gården byggdes år 1896, och hur han själv köpte gården år 1923 för 16.000 kronor... Han berättade om livet här, om byn och folket som levde i hans närhet och om makens äldre släktingar. Jag bugar mig ödmjukt för min svärfar som hade sinnesnärvaro nog att göra inspelningen med sin morfar, för att rädda historierna kvar åt framtida ättlingar, precis som jag nu har gjort med honom själv, fast denna gång skedde inspelningen digitalt istället.

Blandbandet, det finns numera också överfört till datorn.

Historiens vingslag faschinerar mig.