Att ha en katt som helt rofyllt ligger på kökssoffan och kurrar och snosar, det är livet det. Utanför fönstret är vintermörkret kompakt, vinden tar i så att det knakar i det gamla timmerhuset vi bor i och regnet smattrar mot rutan.
Hur skönt är det inte då att bara kunna sitta i värmen inomhus och filosofera, pyssla, baka saffransskorpor och njuta?
Tankarna far som sig bör och plötslig insikt säger mig att min mamma har fattats mig i mer än åtta månader nu. Fortfarande vill hjärta och själ inte förstå att hon inte finns i min värld längre. Mammas köttbullar kommer aldrig mera att finnas på mitt julbord... Hur tom kommer inte julen att vara utan henne? Hon som alltid varit hjärtat i mitt julfirande, själva julen personifierad. I år kommer jag att gråta på julafton. Det vet jag. Den insikten slår mig hårt, rakt i solarplexus.
Tacksam är jag över att inte behöva möta detta svarta, kalla och fruktansvärda alldeles ensam. Finaste maken kommer att finnas där vid min sida, som han så många gånger har gjort sedan hon dog, för att torka bort mina tårar, hålla om mig och min saknad och för att viska tröstande ord nära mitt öra.
Men sorgen, den bär jag själv i mitt hjärta.
Om politik och pengar
5 timmar sedan
