En bloggpost för att utrota polio

Världsdel efter världsdel blir poliofri och möjligheten att helt radera den dödliga sjukdomen från jordens yta är inom räckhåll. Det är ingen lätt uppgift men det går. Och du kan hjälpa till.

 Mayen är en månad gammal och ligger i sin mammas famn där han får en dos poliovaccin. Foto: © UNICEF/Brian Sokol

Förra året upptäcktes endast 650 fall av polio i världen. Det är inte många men bara några få fall gör att sjukdomen sprids och skördar barns liv. För att helt utrota polio krävs att man vaccinerar varenda unge i varje by. Det gör UNICEF. Genom världens största hälsokampanj ser de till att miljontals barn världen över får vaccin och skyddas mot sjukdomen. Köp vaccin och hjälp till att utrota polio!

http://unicef.se/ad/04AD71?target=/gavoshop/192-poliovaccin

För att barn ska få ett fullgott skydd behövs tre doser vaccin. Det räcker för alltså för att rädda livet på 20 barn. Poliovaccin 72 kr för 60 doser finns på unicef.se/gåvoshop. Foto: © UNICEF/Pelle Bergström

ps. Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Utanför är himlen grå. Molnen far förbi i sakta mak. Det är oktober och höstlugnet har åter infunnit sig i min själ.

Utanför är vitt och ljust. December, välkommen. Jag njuter av vackra vinterdagar.

Hemligheter

Hemliga heter heter hemligheter... Japp. Jag har en hemlighet. Kanske berättar jag den en dag.

Note to self

Inte tanka bensin i diselbil.

INTE. TANKA. BENSIN. I. DISELBIL.

Det blir dyrt. Alltså. INTE.

Hej då.

-15 kilo och en massa centimeter.

Joråsåatt. Jag fick nog. Har dragit på en massa kilon för mycket en lång lång tid. Fick nog i somras. Körde bästa konceptet ever.

Nej, inte viktväktarna, LCHF eller något annat skit som har lite halvdålig effekt. World of shape är det som gäller. Om man vill ha en livslång livsstilsförändring.

Man signar upp för 30 dagar. Man äter var 3:e timme och tränar en timme om dagen. I 30 dagar.

Efter 10 dagar börjar man se resultat.

Jag började 1/7. Efter 2,5 månader var jag 15 kg, 3 jeansstorlekar och en massa centimeter i omkrets mindre. HURRA!!!! Jag fortsätter av bara farten eftersom jag inte är nöjd ännu, jag har en bit kvar. Hela familjen har ätit samma mat som mig. Ingen anledning att laga annan mat till dem.

Så. Klicka HÄR om du vill ta tag i ditt liv och investera i dig själv. Det gjorde jag. Har aldrig ångrat mig!!

F*ck Cancer!

Till min mammas minne... ♥

Bilden lånad från Ung Cancer, där du också kan köpa armbandet och göra en insats! KLICK!

Fick tre ljuvliga födelsedagspresenter av min man när jag fyllde år häromleden. Nämligen Flisa, Bena och Knota (som saknas på bild). De är av rasen Highland Cattle och heeeeelt ljuvliga!!

Jag har önskat mig HC i flera år och nu äntligen har de flyttat in. Flisa är äldst, hon är född i april 2011, Bena fyller 1 år den 15 september och lilla Knota blir 1 år den 30 oktober. Redan efter en dag åt de äpplen ur händerna på oss :D

De passar väldigt bra in på våran gård vill jag lova. Om någon dag ska de få flytta ut i hagen och börja arbeta. Vi har dem nämligen som betesdjur, tillsammans med fåren så klart.

Lycklig, lycklig.

This is it...

Hej på er.

Jag har funderat ett tag nu. Inläggen har blivit glesare det sista året. Kanske behöver jag ta en paus från mig själv, från mina ord och tankar. De sista fyra åren har dragit förbi i trehundra knyck. Så mycket har hänt, mera än vad en hel livstid kan rymma för vissa människor.

Jag har bara hängt med, vad annat kunde jag göra, än just det. Att hoppa av var inget alternativ.

Kanske börjar jag landa nu, drar ned på tempot och lär mig att leva än mera i nuet. Kanske börjar jag bli trött i fötterna av allt springande. Jag vet inte. Jag vet bara att livet känns mera värdefullt och viktigt nu.

Jag säger inte adjö, jag säger på återseende. Jag kommer nog att skriva ibland, med ojämna mellanrum, när andan faller på.

Ta hand om dig!

Ljuv musik.

Från eld till aska på en timme

Majbrasan i år var ruskigt effektiv. På en timme hade jättehögen med bråte förvandlats till en liten askhög. Flammorna var flera meter höga och värmen var enorm. Den brasan var precis som jag kände mig igår. Intensiv, förtrollande, hypnotisk och den rensade själen och tankarna. Det var precis vad jag behövde.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

Foto: © UNICEF/Asselin

Skryt.

Jag måste skryta om min handyman, maken H som har lagt in ett så fint trägolv till mig i vårt sovrum.
Och svärfar som sågade brädorna från de egenhändigt huggna träden i vår skog.









Jag bara älskar't!

Fula grodor

Nu har jag gjort det igen. Svalt en hel drös av sådana där fula grodor. Åh så skönt!

Heja mig!

Ååååh vad jag älskar våra lamm

Imorse var jag ut och gav fåren och lammungarna mat och vatten när lammungen Kasper (lammungen till vänster på bilden) kom fram till mig. Han stod kvar en lång stund och tittade.

Tillsist började jag klappa honom på nosen, huvudet, ryggen. Det är lite ovanligt, även om får beukar vara sociala och nyfikna, så brukar de ofta vara lite "ogosiga", man brukar inte få klappa dem i någon större utsträckning, om de inte är flasklamm så klart.

Kasper, han fortsatte att stå kvar och bli klappad en lång stund. Sen gick han en kort sväng, men kom genast tillbaka för att bli klappad lite till. Och lite till. Tillslut somnade han nästan ståendes, men lade sig istället ned för att bli klappad mera. Jag satt och klappade honnom i nästan 45 minuter. ♥

Livskvalitet.

Glömde ju berätta...

Jag har köpt en ny bil också. Och den matchar min handväska. Vilket är det viktigaste enligt bonusbarnen. :)

Pusselbitar

Våren är här. Underbara dagar i mars när värmen i luften och solen fyllde mig med energi. Vitsipporna i diket vid vår bäck strålade ikapp med mig. Ljuset gör sinnet rofyllt och jag är glad att finnas till. April bidrar med aprilväder; snö, hagel, regn, sol, storm, kyla och värme. Som det ska vara.

Älskade H har lagt in trägolvet i sovrummet, trägolv som jag alltid har önskat mig. Svärfar högg träden i vår skog och sågade brädorna för ett år sedan. De har legat på tork både ute och inne innan det äntligen var dags att lägga dem på plats, slipa, slipa, slipa och lacka, lacka, lacka. Aldrig har jag sett ett vackrare golv och aldrig har ett golv varit skönare att gå på. Man kan liksom fingå lite extra bara för att det är så skönt. Det finns inte en bräda som är den andra lik, de är ihopsågade på plats, vissa smala, vissa breda, vissa kilformade och andra ganska raka. Vilken rikedom.

Planeterna Venus och Mars har vart på besök. Nära jorden och nära varandra. Bonusbarnen (främst den yngsta) tyckte det var jättehäftigt att se. Hon räknade snabbt ut att nästa gång planeterna syns på samma sätt är hon 36 år. Eller jättegammal, som hon uttryckte sig. Själv kommer jag år 2036 att vara 64 år. En hel evighet bort, eller några få ögonblick.

Livet pågår. Ibland snurrar det så fort, som virvelvindar, och jag hinner inte med allt det jag vill göra. Men ibland saktar det in och jag känner att jag hinner allt. Varje dag försöker jag vara här och nu, att leva i min egen lycka. Den lärdomen fick jag med mig från mammas sjukdom och död. Att leva, nu.

Mamma ja. Hon har varit borta i ett år nu. Det känns som en hel evighet sedan jag pratade med henne, kramade om henne. Och det är det ju. Jag kommer aldrig att kunna göra det igen. Det är tomt. Jag kommer ofta på mig själv med tankar om att jag borde ringa till henne för att prata lite, berätta saker, ställa de där viktiga frågorna. När jag kommer hem tittar jag altid på hemtelefonen om det är några missade samtal från henne. Bara av gammal vana... Sorgen finns kvar. Och saknaden. Men också en lättnad över att hon inte behöver lida mer. Att hon fick ro. Jag var till graven och planterade vårblommor och tände ett ljus den första april, på ettårsdagen. Pärlhyacinter, penséer, påskliljor och en vit julros. Helst hade jag velat sätta dit tussilago, blåsippor, vitsippor och liljekonvaljer. Fina lilla mamma.

Kanske är det för att hon inte finns längre som min historia känns viktig att dokumentera. Jag har varken far- eller morföräldrar i livet längre. Och jag har ingen mamma eller pappa. Pusselbitar. Jag lägger pussel med min historia och försöker se en helhet. Släktträdet växer i takt med att historiens dunkel försvinner. Släktforskningen sysselsätter mig en del och jag gläds åt den hjälp jag får av mina nära. Gamla bilder kommer till liv, okända ansikten får namn, berättelser kommer mig till del.

Bonden - maken - börjar bli rastlös. Alla traktorer är servade, så nu vill han komma igång med vårbruket. Snart, snart, men inte riktigt ännu. Rastlösheten är också ett gott vårtecken som värmer mitt hjärta.

Projekten. Ja vi har ett par till nu när golvet är klart. Vi ska bygga ett liggstall eftersom vi ska skaffa några jippi-kor (som grannen säger). Eller hippie-kor (som hon också kallar dem). Eller, ja, Highland cattle (som rasen faktiskt heter). Älskar dem. De är så fina djur. Jag har alltid velat ha sådana och nu kan jag faktiskt realisera den önskedrömmen. De är dessutom bra betesdjur. Förhoppningsvis kan de dessutom freda våra får och lammungar från de vargar som har rivit får bland gårdarna här omkring.

Don't get me started när det gäller vargar, säger jag bara. Alla dessa idioter (=vissa människor) som tycker att vargarna till vilket pris som helst ska få härja fritt. Kom och titta när alla får och lamm ligger ihjälbitna i hagarna, få se om ni tycker samma sak sedan. Vargen dödar inte bara för att äta, nämligen. Men det är kanske bekvämt att sitta på avstånd och tycka synd om vargarna? Sa ni vargstängsel runt hagarna? Jodå, visst. Vi har sett vargar hoppa över sådana stängsel. Hur lätt som helst.

Nå, åter till projekten. Vi ska, med barnen, göra en once-in-a-lifetime-resa jorden runt! Den är bokad och betald, så nu återstår de roliga bitarna, nämligen att bestämma vad vi vill se och göra på de olika platserna vi ska besöka och så klart själva resan! Vi har nedräkning hela familjen (till och med den stressade bonden).

Glimtar ur min vardag, en skymt av mina tankar.

Livet.

Bilden kommer härifrån

Sjukdom i familjen

Mmm. Jag vet vad ni tänker: Nu igen???

Japp. Denna gången en fyrbent dammråtta, närmare bestämt ett får, den sjuåriga tackan Punkis. Hon är ganska illa däran, så det är inte säkert att hon klarar sig. Vi vet inte riktigt vad som är fel, och veterinären säger att prognosen nog är dyster.

Jag bara hatar när djur är sjuka. De kan ju inte berätta vad som felas dem, om de har ont, mår illa....

Stackars lilla Punkis <3

Min mamma bestämde sig för att dö.

Under de nästan 3,5 år som min mamma levde med diagnosen lungcancer trodde hon egentligen inte på att hon skulle dö. Inte egentligen. Att cancern skulle ta hennes liv.

Inte förrän den allra sista veckan.

Torsdagen den 24 mars var vi till lungläkaren på återbesök. Då hade hon svåra ryggsmärtor. Hennes läkare bekräftade det vi båda befarade. Det var skelettmetastaser, och det gick inte att göra något annat än att smärtlindra. Vi visste ju att cancern var spridd, i januari hade vi fått besked om att hon hade metastaser i hjärnan. Hon fick snabbt strålning mot dem. Av den enda anledningen att man ville lindra hennes symptom.

När vi åkte ifrån sjukhuset den där dagen åkte vi en extra tur i omgivningarna, tog en tur förbi hennes favvo-hamburgerställe, njöt av att våren var lite på väg. När vi kom tillbaka till korttidsboendet där hon befann sig hade hon lite ont och fick smärtlindring.

Lördagen var som vanligt - så vanlig den nu kan vara när man har cancersjukdomen inpå sig, alldeles för nära. Vi fikade och pratade.

På söndagen när H och jag kom upp till henne var hon fruktansvärt ångestladdad. Hon ville inte släppa min hand. Hon sa: nu ska jag dö, jag dör nu!! Stanna hos mig! Sen bad hon om att personalen skulle ringa en ambulans så hon fick komma in till lasarettet. Då var det söndag kväll.

Jag följde med henne dit. Satt hos henne hela natten. Såg till att hon fick mera smärtlindring, mera ändå och ännu mera.

Söndagen blev till måndag. Måndagen blev till tisadg. Hela tiden sa hon att hon ville dö. Hon ville inte leva längre. Ångesten och smärtorna var fruktansvärda. På tisdagen bad hon H om att han skulle ta hand om mig när hon inte fanns längre och han lovade. Då blev hon lugn.

På onsdagen när jag kom tillbaka efter att ha varit hem ett par timmar för att sova och duscha sa hon: Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Det var det sista hon sa till mig. Torsdagen gick.

Fredagen den första april på kvällen dog min mamma. Mindre än en vecka efter hon bestämt sig för att dö.

Nu har det snart gått ett år. Varje dag tänker jag på henne. Varje dag saknar jag henne. Kommer det någonsin att gå över?

Jag älskar dig mamma.

Bilden är tagen ca 1,5 år innan hon dog.

Läs den!

Resten av livet.

Nu.

Klick.

Längtan

Tar en kort paus i arbetet och drömmer mig bort. Låter tankarna fara en stund. Mmmm. Längtar till nästa resa och stora äventyr. Nedräkningen pågår för fullt, men det är många dagar kvar...

Att vara jag, Jenny

Hustru. Fru. Livskamrat. Själsfrände. Bonusmamma. Föräldralös. Syster. Vän. Kompis. Varmhjärtad. Lojal. Omtänksam. Glad. Sorgsen. Arg. Ibland. Envis. Kärleksfull. Busig. Social. Ledsen. Nyfiken. Sur. Stresstålig. Blåögd. Knasig. Bondmora. Ambitiös. Målinriktad. Noggrann. Slarvig. Kollega. Matlagerska. Livlig. Djurägare. Lugn. Rofylld. Bilägare. Knäopererad. Nöjd. Tränande. Promenerande. Kärleksfull. CD-boksslukare. Sammanboende. Pysslig. Frusen. Naturälskande. Stjärnälskande. Rödhårig. Resglad. Skrattig. Entusiasmerande. Föreläsare. Upptäckande. Hjälpsam. Akademiker. Generös. Tankfull. Reflekterande. Skrivglad. Brevvän. Långsint. Kortsint. Skoälskande. Väsk-älskande. Sprallig. Regntokig. Grinig. Orädd. Händig. Äventyrare. Kittlig. Arbetande. Solnjutande. Eldande. Fotograferande. Påhittig. Njutande. Leende.

Levande.

Vilket flow!

Hahahaha! Jag skrattar så jag kvider!! Per Morberg - han e ju för himla göllig!! (Not). Men kul. Har du missat intervjun som Peter Lindholm gjorde med honom i Metro, ger jag dig allt smaskigt, skrattframkallande nedan:

FÅORDIG. Osympatisk, dumdryg och ondskefull. Under hela sin skådespelarkarriär har Per Morberg gestaltat obehagliga figurer. Men som brutal machokock i matlagningsprogrammet "Vad blir det för mat" fick han i somras plötsligt känna på hur det är att bli folkkär.Fast han verkar inte vara särskilt glad för det när vi träffades över lunch.

Känns det inte lite märkligt att plötsligt bli folkkär som tv-kock?

– Ja, haha. Livet är märkligt, eller hur?

Men hur känns det?

– Jag skiter i det totalt, jag skiter i det. Jag skiter i alltihop!

Det tror jag inte att du gör.

– Jag hatar att göra intervjuer! Jag har gjort det i 25 år. Jag är fed up, jag är så fed up på att tala om vad fan jag gör för någonting och vad folk tycker om det. Samma jävla skit varenda gång. Kan vi inte snacka om någonting annat?

Vad vill du snacka om då?

– Ingenting egentligen. Inte ett skit! Jag vill bara sitta tyst hela tiden.

Du har inget att säga om det som händer innan och bakom, tankar och idéer, det som inte visas i tv?

– Jag tycker inte att det är intressant att berätta om det.

Varför inte? Du använder till exempel rätt okonventionella redskap. Skär lamm med sticksåg och skalar potatis med högtryckstvätt?

– Det har jag gjort i 15 år. Och det ser man ju där, vad fan ska vi sitta och prata om det för? Titta på det, säger jag. Folk kommer fram på gatan och säger: "Fan, vad jag gillar ditt program". Åtta personer på vägen hit stoppade mig och sa det. Då blir jag glad och säger tack. Det räcker! Jag har hatat den här jävla intervjusituationen ända sedan innan jag kom in på scenskolan. I 30 år!

Du vill inte ens ge ditt program extra uppmärksamhet nu när det sänds i mer undanskymda TV4 Plus?

– Jag skiter i det också. De får sända det var fan de vill! Det skiter väl jag i! Det får gå precis vad fan de vill! Måste jag ha några åsikter om det också? Vad är det du vill veta, vad är det jag ska berätta? Jag har ingen lust att lämna ut mig. Jag har ingen lust att tala om varför jag tycker det är jobbigt att bli intervjuad ... Hur ska du göra reportage om det här då? Skriva att jag är en gris bara? Gör det!

Eftersom du inte är intresserad av att prata så föreslår jag att vi avslutar lunchen under tystnad.

– Ja, har du inga frågor så kan vi avsluta den här intervjun.

Du vill ju inte svara på några.

– Jag svarar ju på frågorna hela tiden. Men du ställer ju inga.

Du, vi avslutar det här nu.

– Okej, det är inga problem för mig. Tack då.

Orginalet.

Lika bra. Gillart också.

Walk off the earth

Gillart mycket, mycket.

Med ett ord

Here we go. Listan lånad från Anna.
* * *
1. Var är din mobiltelefon? Byxfickan.
2. Var är din andra hälft? Övervåningen.
3. Ditt hår? Rött.
4. Din mamma? Himmelen .
5. Din pappa? Himmelen.
6. Det bästa du vet? Familjen.
7. Din dröm i natt? Ingen.
8. Din dröm/ditt mål? Lycka.
9. Rummet du är i? Varmt.
10. Din hobby? Livet.
11. Din skräck? Sjukdom.
12. Var vill du vara om sex år? Här.
13. Var var du i går kväll? Hemma.
14. Vad är du inte? Ensam.
15. En sak du önskar dig? Tid.
16. Var växte du upp? Uppland.
17. Det senaste du gjorde? Surfade.
18. Dina kläder? Snygga.
19. Din TV? Avstängd.
20. Ditt husdjur? Flera.
21. Din dator? HP.
22. Ditt humör? Eftertänksamt.
23. Saknar någon? Ja.
24. Din bil? Passat.
25. Något du inte har på dig? String.
26. Favoritaffär? Varierande.
27. Din sommar? Händelserik.
28. Älskar någon? Ja!!!!
29. Favoritfärg? Blå.
30. När skrattade du senast? Idag.
31. När grät du senast? Idag.
* * *