Våren är här. Underbara dagar i mars när värmen i luften och solen fyllde mig med energi. Vitsipporna i diket vid vår bäck strålade ikapp med mig. Ljuset gör sinnet rofyllt och jag är glad att finnas till. April bidrar med aprilväder; snö, hagel, regn, sol, storm, kyla och värme. Som det ska vara.
Älskade H har lagt in
trägolvet i sovrummet, trägolv som jag alltid har önskat mig. Svärfar högg träden i vår skog och sågade brädorna för ett år sedan. De har legat på tork både ute och inne innan det äntligen var dags att lägga dem på plats, slipa, slipa, slipa och lacka, lacka, lacka. Aldrig har jag sett ett vackrare golv och aldrig har ett golv varit skönare att gå på. Man kan liksom
fingå lite extra bara för att det är så skönt. Det finns inte en bräda som är den andra lik, de är ihopsågade på plats, vissa smala, vissa breda, vissa kilformade och andra ganska raka. Vilken rikedom.
Planeterna Venus och Mars har vart på besök. Nära jorden och nära varandra. Bonusbarnen (främst den yngsta) tyckte det var jättehäftigt att se. Hon räknade snabbt ut att nästa gång planeterna syns på samma sätt är hon 36 år. Eller
jättegammal, som hon uttryckte sig. Själv kommer jag år 2036 att vara 64 år. En hel evighet bort, eller några få ögonblick.
Livet pågår. Ibland snurrar det så fort, som virvelvindar, och jag hinner inte med allt det jag vill göra. Men ibland saktar det in och jag känner att jag hinner allt. Varje dag försöker jag vara här och nu, att leva i min egen lycka. Den lärdomen fick jag med mig från mammas sjukdom och död. Att leva, nu.
Mamma ja. Hon har varit borta i ett år nu. Det känns som en hel evighet sedan jag pratade med henne, kramade om henne. Och det är det ju. Jag kommer aldrig att kunna göra det igen. Det är tomt. Jag kommer ofta på mig själv med tankar om att jag borde ringa till henne för att prata lite, berätta saker, ställa de där viktiga frågorna. När jag kommer hem tittar jag altid på hemtelefonen om det är några missade samtal från henne. Bara av gammal vana... Sorgen finns kvar. Och saknaden. Men också en lättnad över att hon inte behöver lida mer. Att hon fick ro. Jag var till graven och planterade vårblommor och tände ett ljus den första april, på ettårsdagen. Pärlhyacinter, penséer, påskliljor och en vit julros. Helst hade jag velat sätta dit tussilago, blåsippor, vitsippor och liljekonvaljer. Fina lilla mamma.
Kanske är det för att hon inte finns längre som min historia känns viktig att dokumentera. Jag har varken far- eller morföräldrar i livet längre. Och jag har ingen mamma eller pappa. Pusselbitar. Jag lägger pussel med min historia och försöker se en helhet. Släktträdet växer i takt med att historiens dunkel försvinner. Släktforskningen sysselsätter mig en del och jag gläds åt den hjälp jag får av mina nära. Gamla bilder kommer till liv, okända ansikten får namn, berättelser kommer mig till del.
Bonden - maken - börjar bli rastlös. Alla traktorer är servade, så nu vill han komma igång med vårbruket. Snart, snart, men inte riktigt ännu. Rastlösheten är också ett gott vårtecken som värmer mitt hjärta.
Projekten. Ja vi har ett par till nu när golvet är klart. Vi ska bygga ett liggstall eftersom vi ska skaffa några jippi-kor (som grannen säger). Eller hippie-kor (som hon också kallar dem). Eller, ja, Highland cattle (som rasen faktiskt heter). Älskar dem. De är så fina djur. Jag har alltid velat ha sådana och nu kan jag faktiskt realisera den önskedrömmen. De är dessutom bra betesdjur. Förhoppningsvis kan de dessutom freda våra får och lammungar från de vargar som har rivit får bland gårdarna här omkring.
Don't get me started när det gäller vargar, säger jag bara. Alla dessa idioter (=vissa människor) som tycker att vargarna till vilket pris som helst ska få härja fritt. Kom och titta när alla får och lamm ligger ihjälbitna i hagarna, få se om ni tycker samma sak sedan. Vargen dödar inte bara för att äta, nämligen. Men det är kanske bekvämt att sitta på avstånd och tycka synd om vargarna? Sa ni vargstängsel runt hagarna? Jodå, visst. Vi har sett vargar hoppa över sådana stängsel. Hur lätt som helst.
Nå, åter till projekten. Vi ska, med barnen, göra en once-in-a-lifetime-resa jorden runt! Den är bokad och betald, så nu återstår de roliga bitarna, nämligen att bestämma vad vi vill se och göra på de olika platserna vi ska besöka och så klart själva resan! Vi har nedräkning hela familjen (till och med den stressade bonden).
Glimtar ur min vardag, en skymt av mina tankar.
Livet.
Bilden kommer härifrån
