I kroppen min

>Läs Lyssna!

Och livet blev aldrig det samma igen!!

Hon är här nu. Och mitt hjärta svämmar över av kärlek, lycka och enorm tacksamhet ❤

Gravid

Halsbränna, sura uppstötningar, svullna ben och fötter, bortdomnade händer, huvudvärk, hoppande blodtryck, hög puls, andfåddhet, trötthet...

Det ÄR härligt att vara gravid!! Varenda bit av allt ovanstående bara bekräftar att jag ÄR gravid. Och jag är lycklig, så lycklig över det. Min barnmorska skrattar lite åt mig och tycker att flera borde tänka positivt som jag gör -graviditet är ju inte en sjukdom! :)

Men kanske värderar jag detta annorlunda än många andra? Jag har varit ofrivilligt barnlös i 16 år av mitt liv. Jag har gått igenom otaliga missfall, utomkvedshavandeskap, utredningar (inget fel hittades), skilsmässa, ny kärlek, flera missfall, utomkvedshavandeskap, mera utredningar och sedan en.... naturlig graviditet...?! I samband med att man upptäckte en 6 cm stor cysta på höger äggstock med akutoperation som följd...
Min läkare som opererade mig sa: "den här graviditeten har haft de sämsta förutsättningarna, men allt ser bra ut.... Det här var ment to be!!"

Lilla A

Nu kommer hon snart, det är runt 3,5 veckor kvar och vi längtar så...

Lilla hjärtat. Jag ser din pappa få tårar i ögonen när han tänker på att du snart är här hos oss, han blir så rörd och berörd. Likaså blir jag. Aldrig trodde jag att jag skulle få uppleva den här lyckan, och att få dela detta med mitt livs kärlek, större än så kan det inte bli!

Du är så önskad och välkommen när du bestämmer dig för att födas. Fina lilla A...

En sak fyller mitt sinne

Och det är väl inte så konstigt. Nu är det tio veckor kvar (om hon kommer när hon ska) tills vi möts på utsidan av min mage. Älskar att känna hennes sparkar och rörelser, även när det inte är bekvämt. Älskar att vara gravid. Älskar att hon väcker mig varje morgon. Men jag längtarlängtarlängtar tills hon föds. Vill träffa våran lilla.

tiden far fram - i slow motion

Aldrig har väl tiden gått så sakta! Jag längtar efter att få träffa vårt lilla pyre som bor i min mage, det är 13,5 veckor kvar nu. Jag har lärt mig hennes dygnsrytm och jag älskar när hon gör frivolter i magen och snor runt. Fina lilla, lilla du. Vilket mirakel och ynnest att ha två hjärtan som slår i min kropp under några månader.

*Tacksam*

Tillbakablick och framtiden ♥

För två år sedan (den 1 april) förlorade jag min mamma till den helvetes förbannade lungcancern.

Om ungefär 15 veckor kommer jag att föda mitt första barn. Någonting som min mamma aldrig kommer att få veta och som jag inte på något sätt kan dela med henne. Den största lyckan och den största sorgen i en stor fet kollision... Hur ont det gör, att inte kunna fråga frågor, få stöd, glädjas, känna kärlek och gemenskap med henne...

Jag har en fantastisk familj, man, bonusbarn, svärmor och vänner omkring mig. Men ingen av dem är min mamma... ♥

19 weeks and counting

Nu har det gått 21 veckor, och faktiskt, faktiskt törs jag nu tro att detta ska gå vägen... :) Vi ska få en liten baby om 19 veckor eller så...! Så lycklig och förundrad... Efter alla missfall och utomkvedeshavandeskap verkar lyckan ha vänt...

Vi ska bli föräldrar. För första gången tillsammans, för tredje gången för H och för första gången för mig.

Vilken lycka att få dela detta under med min finaste, älskade själsfrände och man!

Hemligheten

Vi ska ha barn. Om allt går vägen i 24 veckor till. '

Lycklig.

Lycklig.

LYCKLIG.

En bloggpost för att utrota polio

Världsdel efter världsdel blir poliofri och möjligheten att helt radera den dödliga sjukdomen från jordens yta är inom räckhåll. Det är ingen lätt uppgift men det går. Och du kan hjälpa till.

 Mayen är en månad gammal och ligger i sin mammas famn där han får en dos poliovaccin. Foto: © UNICEF/Brian Sokol

Förra året upptäcktes endast 650 fall av polio i världen. Det är inte många men bara några få fall gör att sjukdomen sprids och skördar barns liv. För att helt utrota polio krävs att man vaccinerar varenda unge i varje by. Det gör UNICEF. Genom världens största hälsokampanj ser de till att miljontals barn världen över får vaccin och skyddas mot sjukdomen. Köp vaccin och hjälp till att utrota polio!

http://unicef.se/ad/04AD71?target=/gavoshop/192-poliovaccin

För att barn ska få ett fullgott skydd behövs tre doser vaccin. Det räcker för alltså för att rädda livet på 20 barn. Poliovaccin 72 kr för 60 doser finns på unicef.se/gåvoshop. Foto: © UNICEF/Pelle Bergström

ps. Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Utanför är himlen grå. Molnen far förbi i sakta mak. Det är oktober och höstlugnet har åter infunnit sig i min själ.

Utanför är vitt och ljust. December, välkommen. Jag njuter av vackra vinterdagar.

Hemligheter

Hemliga heter heter hemligheter... Japp. Jag har en hemlighet. Kanske berättar jag den en dag.

Note to self

Inte tanka bensin i diselbil.

INTE. TANKA. BENSIN. I. DISELBIL.

Det blir dyrt. Alltså. INTE.

Hej då.

-15 kilo och en massa centimeter.

Joråsåatt. Jag fick nog. Har dragit på en massa kilon för mycket en lång lång tid. Fick nog i somras. Körde bästa konceptet ever.

Nej, inte viktväktarna, LCHF eller något annat skit som har lite halvdålig effekt. World of shape är det som gäller. Om man vill ha en livslång livsstilsförändring.

Man signar upp för 30 dagar. Man äter var 3:e timme och tränar en timme om dagen. I 30 dagar.

Efter 10 dagar börjar man se resultat.

Jag började 1/7. Efter 2,5 månader var jag 15 kg, 3 jeansstorlekar och en massa centimeter i omkrets mindre. HURRA!!!! Jag fortsätter av bara farten eftersom jag inte är nöjd ännu, jag har en bit kvar. Hela familjen har ätit samma mat som mig. Ingen anledning att laga annan mat till dem.

Så. Klicka HÄR om du vill ta tag i ditt liv och investera i dig själv. Det gjorde jag. Har aldrig ångrat mig!!

F*ck Cancer!

Till min mammas minne... ♥

Bilden lånad från Ung Cancer, där du också kan köpa armbandet och göra en insats! KLICK!

Fick tre ljuvliga födelsedagspresenter av min man när jag fyllde år häromleden. Nämligen Flisa, Bena och Knota (som saknas på bild). De är av rasen Highland Cattle och heeeeelt ljuvliga!!

Jag har önskat mig HC i flera år och nu äntligen har de flyttat in. Flisa är äldst, hon är född i april 2011, Bena fyller 1 år den 15 september och lilla Knota blir 1 år den 30 oktober. Redan efter en dag åt de äpplen ur händerna på oss :D

De passar väldigt bra in på våran gård vill jag lova. Om någon dag ska de få flytta ut i hagen och börja arbeta. Vi har dem nämligen som betesdjur, tillsammans med fåren så klart.

Lycklig, lycklig.

This is it...

Hej på er.

Jag har funderat ett tag nu. Inläggen har blivit glesare det sista året. Kanske behöver jag ta en paus från mig själv, från mina ord och tankar. De sista fyra åren har dragit förbi i trehundra knyck. Så mycket har hänt, mera än vad en hel livstid kan rymma för vissa människor.

Jag har bara hängt med, vad annat kunde jag göra, än just det. Att hoppa av var inget alternativ.

Kanske börjar jag landa nu, drar ned på tempot och lär mig att leva än mera i nuet. Kanske börjar jag bli trött i fötterna av allt springande. Jag vet inte. Jag vet bara att livet känns mera värdefullt och viktigt nu.

Jag säger inte adjö, jag säger på återseende. Jag kommer nog att skriva ibland, med ojämna mellanrum, när andan faller på.

Ta hand om dig!

Ljuv musik.

Från eld till aska på en timme

Majbrasan i år var ruskigt effektiv. På en timme hade jättehögen med bråte förvandlats till en liten askhög. Flammorna var flera meter höga och värmen var enorm. Den brasan var precis som jag kände mig igår. Intensiv, förtrollande, hypnotisk och den rensade själen och tankarna. Det var precis vad jag behövde.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

Foto: © UNICEF/Asselin

Skryt.

Jag måste skryta om min handyman, maken H som har lagt in ett så fint trägolv till mig i vårt sovrum.
Och svärfar som sågade brädorna från de egenhändigt huggna träden i vår skog.









Jag bara älskar't!

Fula grodor

Nu har jag gjort det igen. Svalt en hel drös av sådana där fula grodor. Åh så skönt!

Heja mig!

Ååååh vad jag älskar våra lamm

Imorse var jag ut och gav fåren och lammungarna mat och vatten när lammungen Kasper (lammungen till vänster på bilden) kom fram till mig. Han stod kvar en lång stund och tittade.

Tillsist började jag klappa honom på nosen, huvudet, ryggen. Det är lite ovanligt, även om får beukar vara sociala och nyfikna, så brukar de ofta vara lite "ogosiga", man brukar inte få klappa dem i någon större utsträckning, om de inte är flasklamm så klart.

Kasper, han fortsatte att stå kvar och bli klappad en lång stund. Sen gick han en kort sväng, men kom genast tillbaka för att bli klappad lite till. Och lite till. Tillslut somnade han nästan ståendes, men lade sig istället ned för att bli klappad mera. Jag satt och klappade honnom i nästan 45 minuter. ♥

Livskvalitet.

Glömde ju berätta...

Jag har köpt en ny bil också. Och den matchar min handväska. Vilket är det viktigaste enligt bonusbarnen. :)

Pusselbitar

Våren är här. Underbara dagar i mars när värmen i luften och solen fyllde mig med energi. Vitsipporna i diket vid vår bäck strålade ikapp med mig. Ljuset gör sinnet rofyllt och jag är glad att finnas till. April bidrar med aprilväder; snö, hagel, regn, sol, storm, kyla och värme. Som det ska vara.

Älskade H har lagt in trägolvet i sovrummet, trägolv som jag alltid har önskat mig. Svärfar högg träden i vår skog och sågade brädorna för ett år sedan. De har legat på tork både ute och inne innan det äntligen var dags att lägga dem på plats, slipa, slipa, slipa och lacka, lacka, lacka. Aldrig har jag sett ett vackrare golv och aldrig har ett golv varit skönare att gå på. Man kan liksom fingå lite extra bara för att det är så skönt. Det finns inte en bräda som är den andra lik, de är ihopsågade på plats, vissa smala, vissa breda, vissa kilformade och andra ganska raka. Vilken rikedom.

Planeterna Venus och Mars har vart på besök. Nära jorden och nära varandra. Bonusbarnen (främst den yngsta) tyckte det var jättehäftigt att se. Hon räknade snabbt ut att nästa gång planeterna syns på samma sätt är hon 36 år. Eller jättegammal, som hon uttryckte sig. Själv kommer jag år 2036 att vara 64 år. En hel evighet bort, eller några få ögonblick.

Livet pågår. Ibland snurrar det så fort, som virvelvindar, och jag hinner inte med allt det jag vill göra. Men ibland saktar det in och jag känner att jag hinner allt. Varje dag försöker jag vara här och nu, att leva i min egen lycka. Den lärdomen fick jag med mig från mammas sjukdom och död. Att leva, nu.

Mamma ja. Hon har varit borta i ett år nu. Det känns som en hel evighet sedan jag pratade med henne, kramade om henne. Och det är det ju. Jag kommer aldrig att kunna göra det igen. Det är tomt. Jag kommer ofta på mig själv med tankar om att jag borde ringa till henne för att prata lite, berätta saker, ställa de där viktiga frågorna. När jag kommer hem tittar jag altid på hemtelefonen om det är några missade samtal från henne. Bara av gammal vana... Sorgen finns kvar. Och saknaden. Men också en lättnad över att hon inte behöver lida mer. Att hon fick ro. Jag var till graven och planterade vårblommor och tände ett ljus den första april, på ettårsdagen. Pärlhyacinter, penséer, påskliljor och en vit julros. Helst hade jag velat sätta dit tussilago, blåsippor, vitsippor och liljekonvaljer. Fina lilla mamma.

Kanske är det för att hon inte finns längre som min historia känns viktig att dokumentera. Jag har varken far- eller morföräldrar i livet längre. Och jag har ingen mamma eller pappa. Pusselbitar. Jag lägger pussel med min historia och försöker se en helhet. Släktträdet växer i takt med att historiens dunkel försvinner. Släktforskningen sysselsätter mig en del och jag gläds åt den hjälp jag får av mina nära. Gamla bilder kommer till liv, okända ansikten får namn, berättelser kommer mig till del.

Bonden - maken - börjar bli rastlös. Alla traktorer är servade, så nu vill han komma igång med vårbruket. Snart, snart, men inte riktigt ännu. Rastlösheten är också ett gott vårtecken som värmer mitt hjärta.

Projekten. Ja vi har ett par till nu när golvet är klart. Vi ska bygga ett liggstall eftersom vi ska skaffa några jippi-kor (som grannen säger). Eller hippie-kor (som hon också kallar dem). Eller, ja, Highland cattle (som rasen faktiskt heter). Älskar dem. De är så fina djur. Jag har alltid velat ha sådana och nu kan jag faktiskt realisera den önskedrömmen. De är dessutom bra betesdjur. Förhoppningsvis kan de dessutom freda våra får och lammungar från de vargar som har rivit får bland gårdarna här omkring.

Don't get me started när det gäller vargar, säger jag bara. Alla dessa idioter (=vissa människor) som tycker att vargarna till vilket pris som helst ska få härja fritt. Kom och titta när alla får och lamm ligger ihjälbitna i hagarna, få se om ni tycker samma sak sedan. Vargen dödar inte bara för att äta, nämligen. Men det är kanske bekvämt att sitta på avstånd och tycka synd om vargarna? Sa ni vargstängsel runt hagarna? Jodå, visst. Vi har sett vargar hoppa över sådana stängsel. Hur lätt som helst.

Nå, åter till projekten. Vi ska, med barnen, göra en once-in-a-lifetime-resa jorden runt! Den är bokad och betald, så nu återstår de roliga bitarna, nämligen att bestämma vad vi vill se och göra på de olika platserna vi ska besöka och så klart själva resan! Vi har nedräkning hela familjen (till och med den stressade bonden).

Glimtar ur min vardag, en skymt av mina tankar.

Livet.

Bilden kommer härifrån

Sjukdom i familjen

Mmm. Jag vet vad ni tänker: Nu igen???

Japp. Denna gången en fyrbent dammråtta, närmare bestämt ett får, den sjuåriga tackan Punkis. Hon är ganska illa däran, så det är inte säkert att hon klarar sig. Vi vet inte riktigt vad som är fel, och veterinären säger att prognosen nog är dyster.

Jag bara hatar när djur är sjuka. De kan ju inte berätta vad som felas dem, om de har ont, mår illa....

Stackars lilla Punkis <3

Min mamma bestämde sig för att dö.

Under de nästan 3,5 år som min mamma levde med diagnosen lungcancer trodde hon egentligen inte på att hon skulle dö. Inte egentligen. Att cancern skulle ta hennes liv.

Inte förrän den allra sista veckan.

Torsdagen den 24 mars var vi till lungläkaren på återbesök. Då hade hon svåra ryggsmärtor. Hennes läkare bekräftade det vi båda befarade. Det var skelettmetastaser, och det gick inte att göra något annat än att smärtlindra. Vi visste ju att cancern var spridd, i januari hade vi fått besked om att hon hade metastaser i hjärnan. Hon fick snabbt strålning mot dem. Av den enda anledningen att man ville lindra hennes symptom.

När vi åkte ifrån sjukhuset den där dagen åkte vi en extra tur i omgivningarna, tog en tur förbi hennes favvo-hamburgerställe, njöt av att våren var lite på väg. När vi kom tillbaka till korttidsboendet där hon befann sig hade hon lite ont och fick smärtlindring.

Lördagen var som vanligt - så vanlig den nu kan vara när man har cancersjukdomen inpå sig, alldeles för nära. Vi fikade och pratade.

På söndagen när H och jag kom upp till henne var hon fruktansvärt ångestladdad. Hon ville inte släppa min hand. Hon sa: nu ska jag dö, jag dör nu!! Stanna hos mig! Sen bad hon om att personalen skulle ringa en ambulans så hon fick komma in till lasarettet. Då var det söndag kväll.

Jag följde med henne dit. Satt hos henne hela natten. Såg till att hon fick mera smärtlindring, mera ändå och ännu mera.

Söndagen blev till måndag. Måndagen blev till tisadg. Hela tiden sa hon att hon ville dö. Hon ville inte leva längre. Ångesten och smärtorna var fruktansvärda. På tisdagen bad hon H om att han skulle ta hand om mig när hon inte fanns längre och han lovade. Då blev hon lugn.

På onsdagen när jag kom tillbaka efter att ha varit hem ett par timmar för att sova och duscha sa hon: Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Det var det sista hon sa till mig. Torsdagen gick.

Fredagen den första april på kvällen dog min mamma. Mindre än en vecka efter hon bestämt sig för att dö.

Nu har det snart gått ett år. Varje dag tänker jag på henne. Varje dag saknar jag henne. Kommer det någonsin att gå över?

Jag älskar dig mamma.

Bilden är tagen ca 1,5 år innan hon dog.

Läs den!

Resten av livet.

Nu.

Klick.

Längtan

Tar en kort paus i arbetet och drömmer mig bort. Låter tankarna fara en stund. Mmmm. Längtar till nästa resa och stora äventyr. Nedräkningen pågår för fullt, men det är många dagar kvar...

Att vara jag, Jenny

Hustru. Fru. Livskamrat. Själsfrände. Bonusmamma. Föräldralös. Syster. Vän. Kompis. Varmhjärtad. Lojal. Omtänksam. Glad. Sorgsen. Arg. Ibland. Envis. Kärleksfull. Busig. Social. Ledsen. Nyfiken. Sur. Stresstålig. Blåögd. Knasig. Bondmora. Ambitiös. Målinriktad. Noggrann. Slarvig. Kollega. Matlagerska. Livlig. Djurägare. Lugn. Rofylld. Bilägare. Knäopererad. Nöjd. Tränande. Promenerande. Kärleksfull. CD-boksslukare. Sammanboende. Pysslig. Frusen. Naturälskande. Stjärnälskande. Rödhårig. Resglad. Skrattig. Entusiasmerande. Föreläsare. Upptäckande. Hjälpsam. Akademiker. Generös. Tankfull. Reflekterande. Skrivglad. Brevvän. Långsint. Kortsint. Skoälskande. Väsk-älskande. Sprallig. Regntokig. Grinig. Orädd. Händig. Äventyrare. Kittlig. Arbetande. Solnjutande. Eldande. Fotograferande. Påhittig. Njutande. Leende.

Levande.

Vilket flow!

Hahahaha! Jag skrattar så jag kvider!! Per Morberg - han e ju för himla göllig!! (Not). Men kul. Har du missat intervjun som Peter Lindholm gjorde med honom i Metro, ger jag dig allt smaskigt, skrattframkallande nedan:

FÅORDIG. Osympatisk, dumdryg och ondskefull. Under hela sin skådespelarkarriär har Per Morberg gestaltat obehagliga figurer. Men som brutal machokock i matlagningsprogrammet "Vad blir det för mat" fick han i somras plötsligt känna på hur det är att bli folkkär.Fast han verkar inte vara särskilt glad för det när vi träffades över lunch.

Känns det inte lite märkligt att plötsligt bli folkkär som tv-kock?

– Ja, haha. Livet är märkligt, eller hur?

Men hur känns det?

– Jag skiter i det totalt, jag skiter i det. Jag skiter i alltihop!

Det tror jag inte att du gör.

– Jag hatar att göra intervjuer! Jag har gjort det i 25 år. Jag är fed up, jag är så fed up på att tala om vad fan jag gör för någonting och vad folk tycker om det. Samma jävla skit varenda gång. Kan vi inte snacka om någonting annat?

Vad vill du snacka om då?

– Ingenting egentligen. Inte ett skit! Jag vill bara sitta tyst hela tiden.

Du har inget att säga om det som händer innan och bakom, tankar och idéer, det som inte visas i tv?

– Jag tycker inte att det är intressant att berätta om det.

Varför inte? Du använder till exempel rätt okonventionella redskap. Skär lamm med sticksåg och skalar potatis med högtryckstvätt?

– Det har jag gjort i 15 år. Och det ser man ju där, vad fan ska vi sitta och prata om det för? Titta på det, säger jag. Folk kommer fram på gatan och säger: "Fan, vad jag gillar ditt program". Åtta personer på vägen hit stoppade mig och sa det. Då blir jag glad och säger tack. Det räcker! Jag har hatat den här jävla intervjusituationen ända sedan innan jag kom in på scenskolan. I 30 år!

Du vill inte ens ge ditt program extra uppmärksamhet nu när det sänds i mer undanskymda TV4 Plus?

– Jag skiter i det också. De får sända det var fan de vill! Det skiter väl jag i! Det får gå precis vad fan de vill! Måste jag ha några åsikter om det också? Vad är det du vill veta, vad är det jag ska berätta? Jag har ingen lust att lämna ut mig. Jag har ingen lust att tala om varför jag tycker det är jobbigt att bli intervjuad ... Hur ska du göra reportage om det här då? Skriva att jag är en gris bara? Gör det!

Eftersom du inte är intresserad av att prata så föreslår jag att vi avslutar lunchen under tystnad.

– Ja, har du inga frågor så kan vi avsluta den här intervjun.

Du vill ju inte svara på några.

– Jag svarar ju på frågorna hela tiden. Men du ställer ju inga.

Du, vi avslutar det här nu.

– Okej, det är inga problem för mig. Tack då.

Orginalet.

Lika bra. Gillart också.

Walk off the earth

Gillart mycket, mycket.

Med ett ord

Here we go. Listan lånad från Anna.
* * *
1. Var är din mobiltelefon? Byxfickan.
2. Var är din andra hälft? Övervåningen.
3. Ditt hår? Rött.
4. Din mamma? Himmelen .
5. Din pappa? Himmelen.
6. Det bästa du vet? Familjen.
7. Din dröm i natt? Ingen.
8. Din dröm/ditt mål? Lycka.
9. Rummet du är i? Varmt.
10. Din hobby? Livet.
11. Din skräck? Sjukdom.
12. Var vill du vara om sex år? Här.
13. Var var du i går kväll? Hemma.
14. Vad är du inte? Ensam.
15. En sak du önskar dig? Tid.
16. Var växte du upp? Uppland.
17. Det senaste du gjorde? Surfade.
18. Dina kläder? Snygga.
19. Din TV? Avstängd.
20. Ditt husdjur? Flera.
21. Din dator? HP.
22. Ditt humör? Eftertänksamt.
23. Saknar någon? Ja.
24. Din bil? Passat.
25. Något du inte har på dig? String.
26. Favoritaffär? Varierande.
27. Din sommar? Händelserik.
28. Älskar någon? Ja!!!!
29. Favoritfärg? Blå.
30. När skrattade du senast? Idag.
31. När grät du senast? Idag.
* * *

Ödmjukhet och sorgsenhet

Att ha en katt som helt rofyllt ligger på kökssoffan och kurrar och snosar, det är livet det. Utanför fönstret är vintermörkret kompakt, vinden tar i så att det knakar i det gamla timmerhuset vi bor i och regnet smattrar mot rutan.

Hur skönt är det inte då att bara kunna sitta i värmen inomhus och filosofera, pyssla, baka saffransskorpor och njuta?

Tankarna far som sig bör och plötslig insikt säger mig att min mamma har fattats mig i mer än åtta månader nu. Fortfarande vill hjärta och själ inte förstå att hon inte finns i min värld längre. Mammas köttbullar kommer aldrig mera att finnas på mitt julbord... Hur tom kommer inte julen att vara utan henne? Hon som alltid varit hjärtat i mitt julfirande, själva julen personifierad. I år kommer jag att gråta på julafton. Det vet jag. Den insikten slår mig hårt, rakt i solarplexus.

Tacksam är jag över att inte behöva möta detta svarta, kalla och fruktansvärda alldeles ensam. Finaste maken kommer att finnas där vid min sida, som han så många gånger har gjort sedan hon dog, för att torka bort mina tårar, hålla om mig och min saknad och för att viska tröstande ord nära mitt öra.

Men sorgen, den bär jag själv i mitt hjärta.

Vill ha, vill ha, vill ha.

Just nu finns det två saker jag önskar mig till jul.

1. Highland cattle kor
2. Dessa fiiina kängor.

Fatta hur *snigga* och fatta hur urtjusig jag skulle vara i dem. Men helst kossorna. Om jag bara får önska mig en sak.

HEPP!

Och faktiskt är den här lite bra också!

Bara för att jag tycker att den här låten är himla fin.

Och en sak till som jag ♥ när jag ändå håller på!

Min trettonåriga bonusdotter, älskade unge! (Ja självklart den yngre med!) Den äldsta har fått ett nytt intresse när hon fick en egen dator. Nämligen att göra headers till min blogg. Och jag bara älskar dem!

Här är några exempel:

Visst är de fina??? Nu har jag ett angenämt problem. Nämligen att välja vilken jag ska ha. Vilket jag inte kan. Alltså kommer jag att byta ofta istället! :)

Tack min finaste ♥ M ♥!

Jag ♥ min Kitchen Aid

När jag fyllde år fick jag en Kitchen Aid av min man.

Åh vad jag har önskat mig en sådan! Fatta hur glad jag blev när jag fick ett stort paket som vägde ett ton ungefär och det visade sig att det var precis det jag ville ha. En grafitgrå. Hur snigg som helst.

Nu bakar jag flera gånger i veckan utan att få tennisarmbåge* varenda gång jag får för mig att göra matbröd. Eller cupcakes. Eller bullar. Eller kladdkaka. Mi lajk. Och jag tror att familjen lajkar också.

* Man får ju tennisarmbåge när man försöker vispa deg till matbröd med en hederlig elvisp och degkrokar...

Couldn't have said it better myself

Till minne av min mamma

Hur svårt kan det vara?

Gravstenen var på plats på min mammas grav för ett tag sedan. Bonusbarnen och jag hade åkt till kyrkogården för att sätta blommor på graven. Jag hade stannat vid grinden för att ta med en blomvas när äldsta bonusdottern ropade på mig.

"Stenen har kommit!! Men du....... de har stavat fel på den!!! Älskade stavas väl med L???"

Stenhuggaren har huggit in "Vår äskade" istället för "Vår äLskade" i gravstenen. Hur svårt kan det vara? Jag kan tro att det är ett ord (dvs. ÄLSKADE) som man som stenhuggare använder dagligdags på de stenar man hugger in inskriptioner i.

Sen monterade kyrkogårdsförvaltningen en felstavad gravsten på min mammas grav. Inte heller de reagerade.

Det tog en sekund för en 12-årig tjej för att hitta stavfelet...

I veckan kom den rättstavade stenen på plats. Nu står det "vår älskade"... Äntligen.

Fritt fall

Jo jag förstår. Du undrar säkert vart jag tog vägen. Jag var här hela tiden.

Sjukdomsfall.
Missfall.
Sjukdomsfall.
Dödsfall.
Sjukdomsfall.

Efter det gick luften ur mig. Fritt fall rätt ned på den hårda betongen som inte vek undan en tum.

Tomhet. Sorg. Förtvivlan. Vrede. Ursinne. Frågor. Mörker. Saknad.

Jag blev försvinnande liten, innesluten i min kokong av de allra närmaste, älskade. Trevande. Tankar som for fram och tillbaka. Ett steg fram. En oändlig mängd tillbaka.

Föräldralös. Verkligheten drabbar mig som en blixt från klar himmel, när som helst, hur som helst.

Sorgen över inte bara ett förlorat liv, utan två. Oron för dem som finns kvar och som har det tufft. De känslorna har blivit mina ständiga följeslagare i livet nu.

Leva nu. Idag. Här. Vänta inte. Det har blivit mitt måtto. Jag har aldrig varit så närvarande i nuet som jag är nu, alla dagar.

I kväll satte jag mig på stora trappen vid vårt hus. I solens värme njöt jag av fågelsång och flugors surr tillsammans med två av tre katter. Mina tankar var bara där och då. Jag såg magasinet som liksom glödde i kvällssolen, löven på träden, ogräset som växer upp genom gruset på gården. Båda katterna lade sig tillrätta runt mig. Helt avkopplade. Lugnet genomsyrade hela mig. I denna ro fanns ingen stress. Jag lade mig ned på ett av trappstegen, lät tankarna fara och somnade.

Till min mamma uppe i himmelen ♥

Livet återvänder sakta

Raggisar

De skönaste raggsockorna som finns stickade min mamma. Tänk att hon stickade tre par den sista månaden av sitt liv. Ett par till älsklingen, och två till mig. Jag vårdar dem ömt.

Älskade lilla mamma

Idag är det mors dag, och du finns i mina tankar hela tiden. Jag har aldrig firat en mors dag utan dig, men från nu och framåt kommer du inte att vara med annat än just i tankarna...

Jag plockade en bukett liljekonvaljer till dig idag, som jag vet att du älskar.

Hoppas de doftar lika ljuvligt i himlen som de gör här på jorden.... I väntan på gravstenen och att gräset ska gro har du i alla fall dina älskade liljekonvaljer på din grav under det vackra trädet.

Jag älskar dig mamma.

Sorg i hjärtat idag

Så jag låter tankarna fara bäst de vill. Kanske känns det bättre om ett tag. Mera elände i vår lilla familj, och nu, precis nu, har jag nått min gräns för vad jag orkar och mäktar med.

Nu räcker det.

Meh...!

Inte den här gången heller slog min önskan in.

Jäla skit.

idag...

...håller jag tummarna för att min allra högsta önskan faktiskt blir sann. Just nu är det lite osäkert, och jag känner mig väldigt orolig.

Kan inte du också hålla tummarna för mig? Jag kan behöva det...

Ovärderlig skatt

Jag och maken sitter och lyssnar på ett samtal jag hade med mamma för några månader sedan och som jag hade den stora närvaron att spela in.

Vi pratar om mormors och morfars liv, min mammas uppväxt, min uppväxt...

Det är en märklig känsla att höra hennes röst igen, det är omöjligt att förstå att hon är borta... Det är som om hon sitter här bredvid. Jag hör henne berätta, men jag kan inte ställa frågor till henne längre, jag får inga svar...

Kringelkrokar

Ibland känns det som om livet tar sig friheten att dra med en på de mest märkliga eskapader man kan tänka sig. Som att åka berg-och-dalbana i mörkret, med en massa oförutsägbara svängar, loopar, toppar och dalar. Man tror att man åker åt ett håll och så plötsligt svänger det åt ett helt annat håll innan en tvär nedförsbacke gör att det bara suger till i magen.

Man kommer aldrig dit man tror. Men man kommer alltid dit man ska.

Från mitt fönster i duschen

ser jag

• fåren


• jordkällaren


• träden


• åkrarna


• studsmattan


• magasinet


• vinbärsbuskarna


• fåglar


• vattenpumpen


• granhäcken


• den gamla eken med gungan i


• syrenhäcken


• himlen


• en eller annan katt som strosar förbi

Lyckliga jag som får bo så!

Att dö en smula

Inte är det nog med sorgen efter en älskad närståendes död. Nej, sen är det allt det där praktiska som ska lösas. Och lösas. Och lösas.

Att säga upp en tv-licens torde ju vara gnaska enkelt, eller hur? Man ringer till Radiotjänst och säger att personen har avlidit. De svarar att "då avslutar vi abonnemanget direkt. Vi kommer också att göra en utbetalning av den tv-licens som redan är inbetald för denna månad". Och jo då, utbetalningsavin kommer på posten. Ställd till den avlidne. Som skall skriva under den för att få ut pengarna. Och sen, när man har löst den lilla problematiken med att änglar har svårt att skriva under sådana saker (de har svårt att sätta sin namnteckning någonstans över huvud taget), så kommer det ändå EN NY faktura på tv-licensen som skall betalas för NÄSTA månad. Here we go again...

Jag har lärt mig the hard way att ett intyg om dödsfallet är bra att ha i dessa byråkratiska sammanhang.

Det är dock lite problematiskt när sjukhuset först tappar bort dödsbeviset. Sen skriver ett nytt. Som de skickar till fel ställe på Skatteverket, som just håller på att omorganisera just den enheten som skall registrera att någon har avlidit...

Lost and Found. Endings and New Beginnings.

Igår begravning.

En perfekt dag att begravas på. Om det nu finns perfekta dagar för sådant? Vädret var så där perfekt vårigt, solen sken och himlen visade sig från sin vackraste blåa sida. Björkarna fick musöron, just igår, tussilago och vitsippor blommar för fullt.

Jag ger mig den på att mamma hade ett finger med i spelet där. Det är just sådana vårdagar hon alltid har älskat.

Ett avslut. En dag fylld av minnen. Om att växa upp med någon som ville plaska i vattenpussar med mig och som kunde svara på mina frågor om allt mellan himmel och jord. Mamma. Som alltid funnits där. Hon som hade två köksbord i köket, varav ett fyllt med s:t paula-blommor.

Den smärtsamma insikten om att frågorna jag vill ställa till dig nu alltid kommer att förbli obesvarade. Att inte kunna dela glädje, sorg, vardagsproblem och funderingar med dig gör ont. Många gånger har jag lyft telefonluren för att ringa och fråga hur du har det, tänkt berätta det där roliga för dig, eller bubbla lite. Sen slår det mig att det går ju inte, för jag vet ju inte vad det är för riktnummer till himmelen...

Igår ett avslut.

Idag fortsätter livet.

New beginnings...

Just hemkommen

Från lasarettet så klart. Känns som om det har vart mitt andra hem nu, i ett år eller tre...

Och tänk att jag trodde att jag skulle få spendera mera tid hemma, HEMMA, nu istället. Livet visade sig ha annat i beredskap för mig, för oss.

Känns det inte som om det räcker med elände nu livet? Kanske kan du ta och bli lite snäll istället nu? Låta mig få ha det lite lugnt och skönt, koppla av, låta de mina för en gångs skull vara friska och krya.

Deal??

Äsch, monstertvätthögen kallar... Lika som bäst att göra den lite mindre rufsig. Men tråkigt är det att vika tvätt.

God kväll.

Att-göra-listan

√ Hälsa på sjuk make på lasarettet

√ Sakna mamma

√ Planera begravning

√ Sakna make

√ Tömma lägenhet

√ Sakna make och mamma

√ Städa hemma

√ Tvätta

√ Planera begravningskaffe

√ Elda i pannan så det blir varmt inne

√ Duscha när det finns varmvatten

√ Fixa bouppteckningen

√ Skriva en bedömning av ett vetenskapligt manuskript

√ Skriva inlämningsuppgiften till handledarkursen

√ Ro i land sommarplaneringen på jobbet

√ Tänka på min andra sjuka anhöriga, som bor i mitt hjärta, och som var på "spa" idag

√ Sakna...


Och...
√ Bryta ihop... jag orkar inte mera nu...

Till min mamma ♥

.....♥

Sov gott lilla mamma... Nu slipper du lida mer....

Jag älskar dig ♥

De allra varmaste kramarna fyllda med kärlek

Din dotter

Aktiv dödshjälp

När man som jag, ser en älskad närståendes fruktansvärda lidande och dödskamp så far många tankar genom huvudet.

När du har en så fruktansvärd smärta av skelettmetastaserna i ryggen så att du skriker rätt ut, och inte blir smärtfri oavsett hur mycket morfin de trycker i dig, inte hittar något viloläge som lindrar över huvud taget... När ångesten och paniken lyser ur ögonen på dig och du ber mig och sjukhuspersonalen om att få dö för att du inte orkar längre, hur kan man då neka dig det???

Du lever just nu i din värsta mardröm, och de sista dygnen har jag hört dig vädja om att få dö hundratals gånger, jag har hört dig säga att du ju blivit lovad att du inte ska behöva ha ont eller ha ångest när ditt liv lider mot sitt slut. Jag var med och hörde dig bli lovad just det.

Vi behandlar sjuka och döende djur mera humant i vårt land än vad vi behandlar döende och lidande människor... Sjuka och döende djur ger vi en dödlig injektion så att de får somna in lugnt och stilla, för att de skall slippa plågas mer.

Att inte kunna ge en värdig död till en människa som kanske bara har dagar kvar att leva, utan smärta och ångest, det är fruktansvärt. Vem tar sig friheten att neka denna sista handling av kärlek?

Skulle du kunna säga nej till det?

Jag måste säga nej, eftersom jag annars bryter mot lagen. Men mitt hjärta skriker :JA MAMMA, JAG ÄLSKAR DIG OCH SJÄLVKLART SKA DU FÅ SOMNA IN NU!!!

Feelin' blue

Mer än 1000 ord

Idag brakade det...

...dagen har kommit när klumpen i magen inte går bort.

Lilla mamma, vad händer med dig? Du mår inte bra. Tankarna i ditt huvud är bara som fragment av ditt liv, och allting blev så rörigt för dig idag. Smärtan lyser ur dina ögon, men hur medveten är du om vad som händer med dig? Är det tabletterna som gjort dig sådan? Morfinet och de ångestdämpande små vita pillren?

Älskar dig. Idag är en dålig dag i både ditt och mitt liv.

Men nu räcker det väl för guds skull...?

Mitt i känslan av att tappa fotfästet i livet, med mamma som är så sjuk, fick jag också här om dagen besked om att en annan kär närstående kanske är sjuk, kanske riktigt allvarligt sjuk (men så KLART tror jag av hela mitt hjärta att det inte FÅR vara så, att det är något lindrigt som är enkelt att åtgärda).

Jag älskar dig S. Och det bara SKA gå vägen.

Det tog en stund, men nu är den fulingen borta!!

Äntligen har jag haft ro att sätta mig ned och svälja ännu en ful groda. Och TÄNK så lätt, och lättad, jag känner mig nu när jag har skrivit klart allt det där jag var tvungen att skriva och att jag har skickat iväg allt det där skrivna som jag var tvungen att skicka.

Klockan är 02.07 och bara min lampa* lyser i hela lilla byn. Nu har jag förtjänat att gå och lägga mig i sängen hos älskade H som sedan flera timmar ligger och snosar under täcket.

*måste vara flitens lampa.

Livet som jag ser det

Livet är så skört och bräckligt.
När man är ung känns det oändligt, och bekymren är långt, långt borta.
Dagarna går, och jag förundras över hur innehållsrikt det är,
hur fantastiskt det är att få finnas till.
Mitt sinne fylls av ödmjukhet.
Nu har jag lärt mig att njuta av varje dag, varje sekund till fullo.
På en sekund, ett andetag, kan det vara över.
Och jag tänker inte hafsa genom livet, jag tänker vrida ur varenda gnutta kärlek, glädje och njutning ur det, innan mina dagar är över.

Var i hela friden?

Jag förstår verkligen inte var i hela friden mina lediga helger tar vägen... Det är redan söndag förmiddag, och det känns som om veckorna innehåller måndag-fredag och sedan gör ett hopp till måndag-fredag igen.

Hm.

Vore skönt om det var ett par veckor av bara lördag-söndag ett tag nu.

Fast det är klart, eftersom älsklingen jobbar helgskift just nu skulle det innebära att han fick jobba varje dag.

Så det kanske inte är den ultimata lösningen ändå.

Snabbis

Nu morgonfix, fort som bara den. Sen tacka gudarna för cortisonets snabba och effektiva verkan, efter det åka till lasarettet och hämta hem mamma på permision över dagen.

En dag i taget.

Det är så vi lever nu.

Helvetes förbannade skit-cancer

Idag fick vi en förklaring till din snabbt påkomna förvirring, dåliga balans, och att du tappar så många av dina ord som du försöker säga.

Cancern har spritt sig. Nu har du två metastaser i hjärnan, och de har kommit fort, inte sakta smygandes. Cortison sattes in i hög dos, så idag kan du prata igen, det kunde du inte igår när du ringde till mig och grät förtvivlat och bara fick fram "inte prata" "kan inte"...

Älskade lilla mamma, om du bara hade vetat då vad de där jävla cigaretterna skulle göra med dig, då hade du aldrig börjat röka...

När livet sakta slocknar?

Det känns som om du sakta vissnar bort min älskade lilla mamma. Du är blott en spillra av dig själv på alla sätt.

Din kropp är mager, o så mager, att sjukhuskläderna hänger alldeles förstora på dig, även när du har den minsta storleken. Du har tappat trettio kilo i vikt på mindre än ett år.

Lunginflammationen sitter som klistrad i din lunga, och den intravenösa antibiotikan har blivit en av dina bästa vänner. Droppslangen är som din navälsträng till livet.

Nu upplever du att du börjar bli glömsk, och det ger dig en sådan ångest... Paniken lyser i dina ögon. Att inte komma ihåg det du vill säga, till mig och till andra, att glömma bort att ringa, att inte ens klara av att lösa korsord som du alltid har älskat att göra. Siffrorna får du inte ihop när du försöker räkna. Frustrationen jag ser hos dig gör så ont i mig.

Ångest föder ångest, och jag vet inte vad jag ska göra för att lindra, trösta, göra din dag lite mera dräglig annat än att bara finnas här hos dig.

Jag älskar dig lilla mamma.