Att människan började räkna sin ålder i dagar, månader, år... Är det verkligen bra, med tanke på hur många som får ångest när de blir äldre? Trettioårskris, fyrtioårskris, femtioårskris...
Jag har i min närhet en person som har haft 26-, 27-, 28-, 29-, 30-, 31-, 32-, 33-, 34-, 35-, 36-, 37-, 38-, 39-årskris, och nu, så klart, en rejäl livskris för att fyrtioårsdagen närmar sig.
Den här ålderskrisen tar sig ganska allvarliga uttryck då personen i fråga flera månader i förväg har en enorm ångest som ger kroppsliga symptom med till exempel fruktansvärda magsmärtor.
Min fråga är hur jag skall kunna hjälpa denna människa i min närhet som mår så fruktansvärt dåligt över att bli äldre att det förmörkar allting runt omkring, alla delar av tillvaron, och hela livet?
I min värld spelar inte åldern någon större roll, jag är så gammal som jag känner mig, och ofta får jag lov att tänka efter när jag svarar på frågan om hur gammal jag är. Det är ju inte viktigt! Det som är viktigt i livet är att man är omgiven av människor som man tycker om, som fyller på ens energi, och att de människorna tycker om en själv.
Livet är för skört och värdefullt för att man ska gå runt och ha ångest över att det försvinner, istället borde man leva det helt och fullt varje dag...
Ps. Bilden visar blodhunden Kompis, fotograferad av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar