Ödmjukhet och sorgsenhet

Att ha en katt som helt rofyllt ligger på kökssoffan och kurrar och snosar, det är livet det. Utanför fönstret är vintermörkret kompakt, vinden tar i så att det knakar i det gamla timmerhuset vi bor i och regnet smattrar mot rutan.

Hur skönt är det inte då att bara kunna sitta i värmen inomhus och filosofera, pyssla, baka saffransskorpor och njuta?

Tankarna far som sig bör och plötslig insikt säger mig att min mamma har fattats mig i mer än åtta månader nu. Fortfarande vill hjärta och själ inte förstå att hon inte finns i min värld längre. Mammas köttbullar kommer aldrig mera att finnas på mitt julbord... Hur tom kommer inte julen att vara utan henne? Hon som alltid varit hjärtat i mitt julfirande, själva julen personifierad. I år kommer jag att gråta på julafton. Det vet jag. Den insikten slår mig hårt, rakt i solarplexus.

Tacksam är jag över att inte behöva möta detta svarta, kalla och fruktansvärda alldeles ensam. Finaste maken kommer att finnas där vid min sida, som han så många gånger har gjort sedan hon dog, för att torka bort mina tårar, hålla om mig och min saknad och för att viska tröstande ord nära mitt öra.

Men sorgen, den bär jag själv i mitt hjärta.

Vill ha, vill ha, vill ha.

Just nu finns det två saker jag önskar mig till jul.

1. Highland cattle kor
2. Dessa fiiina kängor.

Fatta hur *snigga* och fatta hur urtjusig jag skulle vara i dem. Men helst kossorna. Om jag bara får önska mig en sak.

HEPP!

Och faktiskt är den här lite bra också!

Bara för att jag tycker att den här låten är himla fin.

Och en sak till som jag ♥ när jag ändå håller på!

Min trettonåriga bonusdotter, älskade unge! (Ja självklart den yngre med!) Den äldsta har fått ett nytt intresse när hon fick en egen dator. Nämligen att göra headers till min blogg. Och jag bara älskar dem!

Här är några exempel:

Visst är de fina??? Nu har jag ett angenämt problem. Nämligen att välja vilken jag ska ha. Vilket jag inte kan. Alltså kommer jag att byta ofta istället! :)

Tack min finaste ♥ M ♥!

Jag ♥ min Kitchen Aid

När jag fyllde år fick jag en Kitchen Aid av min man.

Åh vad jag har önskat mig en sådan! Fatta hur glad jag blev när jag fick ett stort paket som vägde ett ton ungefär och det visade sig att det var precis det jag ville ha. En grafitgrå. Hur snigg som helst.

Nu bakar jag flera gånger i veckan utan att få tennisarmbåge* varenda gång jag får för mig att göra matbröd. Eller cupcakes. Eller bullar. Eller kladdkaka. Mi lajk. Och jag tror att familjen lajkar också.

* Man får ju tennisarmbåge när man försöker vispa deg till matbröd med en hederlig elvisp och degkrokar...

Couldn't have said it better myself

Till minne av min mamma

Hur svårt kan det vara?

Gravstenen var på plats på min mammas grav för ett tag sedan. Bonusbarnen och jag hade åkt till kyrkogården för att sätta blommor på graven. Jag hade stannat vid grinden för att ta med en blomvas när äldsta bonusdottern ropade på mig.

"Stenen har kommit!! Men du....... de har stavat fel på den!!! Älskade stavas väl med L???"

Stenhuggaren har huggit in "Vår äskade" istället för "Vår äLskade" i gravstenen. Hur svårt kan det vara? Jag kan tro att det är ett ord (dvs. ÄLSKADE) som man som stenhuggare använder dagligdags på de stenar man hugger in inskriptioner i.

Sen monterade kyrkogårdsförvaltningen en felstavad gravsten på min mammas grav. Inte heller de reagerade.

Det tog en sekund för en 12-årig tjej för att hitta stavfelet...

I veckan kom den rättstavade stenen på plats. Nu står det "vår älskade"... Äntligen.

Fritt fall

Jo jag förstår. Du undrar säkert vart jag tog vägen. Jag var här hela tiden.

Sjukdomsfall.
Missfall.
Sjukdomsfall.
Dödsfall.
Sjukdomsfall.

Efter det gick luften ur mig. Fritt fall rätt ned på den hårda betongen som inte vek undan en tum.

Tomhet. Sorg. Förtvivlan. Vrede. Ursinne. Frågor. Mörker. Saknad.

Jag blev försvinnande liten, innesluten i min kokong av de allra närmaste, älskade. Trevande. Tankar som for fram och tillbaka. Ett steg fram. En oändlig mängd tillbaka.

Föräldralös. Verkligheten drabbar mig som en blixt från klar himmel, när som helst, hur som helst.

Sorgen över inte bara ett förlorat liv, utan två. Oron för dem som finns kvar och som har det tufft. De känslorna har blivit mina ständiga följeslagare i livet nu.

Leva nu. Idag. Här. Vänta inte. Det har blivit mitt måtto. Jag har aldrig varit så närvarande i nuet som jag är nu, alla dagar.

I kväll satte jag mig på stora trappen vid vårt hus. I solens värme njöt jag av fågelsång och flugors surr tillsammans med två av tre katter. Mina tankar var bara där och då. Jag såg magasinet som liksom glödde i kvällssolen, löven på träden, ogräset som växer upp genom gruset på gården. Båda katterna lade sig tillrätta runt mig. Helt avkopplade. Lugnet genomsyrade hela mig. I denna ro fanns ingen stress. Jag lade mig ned på ett av trappstegen, lät tankarna fara och somnade.

Till min mamma uppe i himmelen ♥

Livet återvänder sakta

Raggisar

De skönaste raggsockorna som finns stickade min mamma. Tänk att hon stickade tre par den sista månaden av sitt liv. Ett par till älsklingen, och två till mig. Jag vårdar dem ömt.

Älskade lilla mamma

Idag är det mors dag, och du finns i mina tankar hela tiden. Jag har aldrig firat en mors dag utan dig, men från nu och framåt kommer du inte att vara med annat än just i tankarna...

Jag plockade en bukett liljekonvaljer till dig idag, som jag vet att du älskar.

Hoppas de doftar lika ljuvligt i himlen som de gör här på jorden.... I väntan på gravstenen och att gräset ska gro har du i alla fall dina älskade liljekonvaljer på din grav under det vackra trädet.

Jag älskar dig mamma.

Sorg i hjärtat idag

Så jag låter tankarna fara bäst de vill. Kanske känns det bättre om ett tag. Mera elände i vår lilla familj, och nu, precis nu, har jag nått min gräns för vad jag orkar och mäktar med.

Nu räcker det.

Meh...!

Inte den här gången heller slog min önskan in.

Jäla skit.

idag...

...håller jag tummarna för att min allra högsta önskan faktiskt blir sann. Just nu är det lite osäkert, och jag känner mig väldigt orolig.

Kan inte du också hålla tummarna för mig? Jag kan behöva det...

Ovärderlig skatt

Jag och maken sitter och lyssnar på ett samtal jag hade med mamma för några månader sedan och som jag hade den stora närvaron att spela in.

Vi pratar om mormors och morfars liv, min mammas uppväxt, min uppväxt...

Det är en märklig känsla att höra hennes röst igen, det är omöjligt att förstå att hon är borta... Det är som om hon sitter här bredvid. Jag hör henne berätta, men jag kan inte ställa frågor till henne längre, jag får inga svar...

Kringelkrokar

Ibland känns det som om livet tar sig friheten att dra med en på de mest märkliga eskapader man kan tänka sig. Som att åka berg-och-dalbana i mörkret, med en massa oförutsägbara svängar, loopar, toppar och dalar. Man tror att man åker åt ett håll och så plötsligt svänger det åt ett helt annat håll innan en tvär nedförsbacke gör att det bara suger till i magen.

Man kommer aldrig dit man tror. Men man kommer alltid dit man ska.

Från mitt fönster i duschen

ser jag

• fåren


• jordkällaren


• träden


• åkrarna


• studsmattan


• magasinet


• vinbärsbuskarna


• fåglar


• vattenpumpen


• granhäcken


• den gamla eken med gungan i


• syrenhäcken


• himlen


• en eller annan katt som strosar förbi

Lyckliga jag som får bo så!

Att dö en smula

Inte är det nog med sorgen efter en älskad närståendes död. Nej, sen är det allt det där praktiska som ska lösas. Och lösas. Och lösas.

Att säga upp en tv-licens torde ju vara gnaska enkelt, eller hur? Man ringer till Radiotjänst och säger att personen har avlidit. De svarar att "då avslutar vi abonnemanget direkt. Vi kommer också att göra en utbetalning av den tv-licens som redan är inbetald för denna månad". Och jo då, utbetalningsavin kommer på posten. Ställd till den avlidne. Som skall skriva under den för att få ut pengarna. Och sen, när man har löst den lilla problematiken med att änglar har svårt att skriva under sådana saker (de har svårt att sätta sin namnteckning någonstans över huvud taget), så kommer det ändå EN NY faktura på tv-licensen som skall betalas för NÄSTA månad. Here we go again...

Jag har lärt mig the hard way att ett intyg om dödsfallet är bra att ha i dessa byråkratiska sammanhang.

Det är dock lite problematiskt när sjukhuset först tappar bort dödsbeviset. Sen skriver ett nytt. Som de skickar till fel ställe på Skatteverket, som just håller på att omorganisera just den enheten som skall registrera att någon har avlidit...

Lost and Found. Endings and New Beginnings.

Igår begravning.

En perfekt dag att begravas på. Om det nu finns perfekta dagar för sådant? Vädret var så där perfekt vårigt, solen sken och himlen visade sig från sin vackraste blåa sida. Björkarna fick musöron, just igår, tussilago och vitsippor blommar för fullt.

Jag ger mig den på att mamma hade ett finger med i spelet där. Det är just sådana vårdagar hon alltid har älskat.

Ett avslut. En dag fylld av minnen. Om att växa upp med någon som ville plaska i vattenpussar med mig och som kunde svara på mina frågor om allt mellan himmel och jord. Mamma. Som alltid funnits där. Hon som hade två köksbord i köket, varav ett fyllt med s:t paula-blommor.

Den smärtsamma insikten om att frågorna jag vill ställa till dig nu alltid kommer att förbli obesvarade. Att inte kunna dela glädje, sorg, vardagsproblem och funderingar med dig gör ont. Många gånger har jag lyft telefonluren för att ringa och fråga hur du har det, tänkt berätta det där roliga för dig, eller bubbla lite. Sen slår det mig att det går ju inte, för jag vet ju inte vad det är för riktnummer till himmelen...

Igår ett avslut.

Idag fortsätter livet.

New beginnings...

Just hemkommen

Från lasarettet så klart. Känns som om det har vart mitt andra hem nu, i ett år eller tre...

Och tänk att jag trodde att jag skulle få spendera mera tid hemma, HEMMA, nu istället. Livet visade sig ha annat i beredskap för mig, för oss.

Känns det inte som om det räcker med elände nu livet? Kanske kan du ta och bli lite snäll istället nu? Låta mig få ha det lite lugnt och skönt, koppla av, låta de mina för en gångs skull vara friska och krya.

Deal??

Äsch, monstertvätthögen kallar... Lika som bäst att göra den lite mindre rufsig. Men tråkigt är det att vika tvätt.

God kväll.

Att-göra-listan

√ Hälsa på sjuk make på lasarettet

√ Sakna mamma

√ Planera begravning

√ Sakna make

√ Tömma lägenhet

√ Sakna make och mamma

√ Städa hemma

√ Tvätta

√ Planera begravningskaffe

√ Elda i pannan så det blir varmt inne

√ Duscha när det finns varmvatten

√ Fixa bouppteckningen

√ Skriva en bedömning av ett vetenskapligt manuskript

√ Skriva inlämningsuppgiften till handledarkursen

√ Ro i land sommarplaneringen på jobbet

√ Tänka på min andra sjuka anhöriga, som bor i mitt hjärta, och som var på "spa" idag

√ Sakna...


Och...
√ Bryta ihop... jag orkar inte mera nu...

Till min mamma ♥

.....♥

Sov gott lilla mamma... Nu slipper du lida mer....

Jag älskar dig ♥

De allra varmaste kramarna fyllda med kärlek

Din dotter

Aktiv dödshjälp

När man som jag, ser en älskad närståendes fruktansvärda lidande och dödskamp så far många tankar genom huvudet.

När du har en så fruktansvärd smärta av skelettmetastaserna i ryggen så att du skriker rätt ut, och inte blir smärtfri oavsett hur mycket morfin de trycker i dig, inte hittar något viloläge som lindrar över huvud taget... När ångesten och paniken lyser ur ögonen på dig och du ber mig och sjukhuspersonalen om att få dö för att du inte orkar längre, hur kan man då neka dig det???

Du lever just nu i din värsta mardröm, och de sista dygnen har jag hört dig vädja om att få dö hundratals gånger, jag har hört dig säga att du ju blivit lovad att du inte ska behöva ha ont eller ha ångest när ditt liv lider mot sitt slut. Jag var med och hörde dig bli lovad just det.

Vi behandlar sjuka och döende djur mera humant i vårt land än vad vi behandlar döende och lidande människor... Sjuka och döende djur ger vi en dödlig injektion så att de får somna in lugnt och stilla, för att de skall slippa plågas mer.

Att inte kunna ge en värdig död till en människa som kanske bara har dagar kvar att leva, utan smärta och ångest, det är fruktansvärt. Vem tar sig friheten att neka denna sista handling av kärlek?

Skulle du kunna säga nej till det?

Jag måste säga nej, eftersom jag annars bryter mot lagen. Men mitt hjärta skriker :JA MAMMA, JAG ÄLSKAR DIG OCH SJÄLVKLART SKA DU FÅ SOMNA IN NU!!!

Feelin' blue

Mer än 1000 ord

Idag brakade det...

...dagen har kommit när klumpen i magen inte går bort.

Lilla mamma, vad händer med dig? Du mår inte bra. Tankarna i ditt huvud är bara som fragment av ditt liv, och allting blev så rörigt för dig idag. Smärtan lyser ur dina ögon, men hur medveten är du om vad som händer med dig? Är det tabletterna som gjort dig sådan? Morfinet och de ångestdämpande små vita pillren?

Älskar dig. Idag är en dålig dag i både ditt och mitt liv.

Men nu räcker det väl för guds skull...?

Mitt i känslan av att tappa fotfästet i livet, med mamma som är så sjuk, fick jag också här om dagen besked om att en annan kär närstående kanske är sjuk, kanske riktigt allvarligt sjuk (men så KLART tror jag av hela mitt hjärta att det inte FÅR vara så, att det är något lindrigt som är enkelt att åtgärda).

Jag älskar dig S. Och det bara SKA gå vägen.

Det tog en stund, men nu är den fulingen borta!!

Äntligen har jag haft ro att sätta mig ned och svälja ännu en ful groda. Och TÄNK så lätt, och lättad, jag känner mig nu när jag har skrivit klart allt det där jag var tvungen att skriva och att jag har skickat iväg allt det där skrivna som jag var tvungen att skicka.

Klockan är 02.07 och bara min lampa* lyser i hela lilla byn. Nu har jag förtjänat att gå och lägga mig i sängen hos älskade H som sedan flera timmar ligger och snosar under täcket.

*måste vara flitens lampa.

Livet som jag ser det

Livet är så skört och bräckligt.
När man är ung känns det oändligt, och bekymren är långt, långt borta.
Dagarna går, och jag förundras över hur innehållsrikt det är,
hur fantastiskt det är att få finnas till.
Mitt sinne fylls av ödmjukhet.
Nu har jag lärt mig att njuta av varje dag, varje sekund till fullo.
På en sekund, ett andetag, kan det vara över.
Och jag tänker inte hafsa genom livet, jag tänker vrida ur varenda gnutta kärlek, glädje och njutning ur det, innan mina dagar är över.

Var i hela friden?

Jag förstår verkligen inte var i hela friden mina lediga helger tar vägen... Det är redan söndag förmiddag, och det känns som om veckorna innehåller måndag-fredag och sedan gör ett hopp till måndag-fredag igen.

Hm.

Vore skönt om det var ett par veckor av bara lördag-söndag ett tag nu.

Fast det är klart, eftersom älsklingen jobbar helgskift just nu skulle det innebära att han fick jobba varje dag.

Så det kanske inte är den ultimata lösningen ändå.

Snabbis

Nu morgonfix, fort som bara den. Sen tacka gudarna för cortisonets snabba och effektiva verkan, efter det åka till lasarettet och hämta hem mamma på permision över dagen.

En dag i taget.

Det är så vi lever nu.

Helvetes förbannade skit-cancer

Idag fick vi en förklaring till din snabbt påkomna förvirring, dåliga balans, och att du tappar så många av dina ord som du försöker säga.

Cancern har spritt sig. Nu har du två metastaser i hjärnan, och de har kommit fort, inte sakta smygandes. Cortison sattes in i hög dos, så idag kan du prata igen, det kunde du inte igår när du ringde till mig och grät förtvivlat och bara fick fram "inte prata" "kan inte"...

Älskade lilla mamma, om du bara hade vetat då vad de där jävla cigaretterna skulle göra med dig, då hade du aldrig börjat röka...

När livet sakta slocknar?

Det känns som om du sakta vissnar bort min älskade lilla mamma. Du är blott en spillra av dig själv på alla sätt.

Din kropp är mager, o så mager, att sjukhuskläderna hänger alldeles förstora på dig, även när du har den minsta storleken. Du har tappat trettio kilo i vikt på mindre än ett år.

Lunginflammationen sitter som klistrad i din lunga, och den intravenösa antibiotikan har blivit en av dina bästa vänner. Droppslangen är som din navälsträng till livet.

Nu upplever du att du börjar bli glömsk, och det ger dig en sådan ångest... Paniken lyser i dina ögon. Att inte komma ihåg det du vill säga, till mig och till andra, att glömma bort att ringa, att inte ens klara av att lösa korsord som du alltid har älskat att göra. Siffrorna får du inte ihop när du försöker räkna. Frustrationen jag ser hos dig gör så ont i mig.

Ångest föder ångest, och jag vet inte vad jag ska göra för att lindra, trösta, göra din dag lite mera dräglig annat än att bara finnas här hos dig.

Jag älskar dig lilla mamma.

Japp, där satt den! :)

Kassettbandet

Nej, jag tänker inte på ett gammalt blandband från förr, inspelat från radions Tracks-lista med Kaj Kindvall som pratade sönder alla låtintron. Nej, detta band var istället en ovärderlig skatt som min svärfar tog fram och lät oss lyssna på...

Bandet var en inspelning från år 1975 med min makes gammelmorfar, altså min svärfars morfar. På bandet pratar han och min svärfar om gården vi nu bor på (maken är den fjärde generationen som driver lantbruket) och han berättade om hur gården byggdes år 1896, och hur han själv köpte gården år 1923 för 16.000 kronor... Han berättade om livet här, om byn och folket som levde i hans närhet och om makens äldre släktingar. Jag bugar mig ödmjukt för min svärfar som hade sinnesnärvaro nog att göra inspelningen med sin morfar, för att rädda historierna kvar åt framtida ättlingar, precis som jag nu har gjort med honom själv, fast denna gång skedde inspelningen digitalt istället.

Blandbandet, det finns numera också överfört till datorn.

Historiens vingslag faschinerar mig.