Att dö en smula

Inte är det nog med sorgen efter en älskad närståendes död. Nej, sen är det allt det där praktiska som ska lösas. Och lösas. Och lösas.

Att säga upp en tv-licens torde ju vara gnaska enkelt, eller hur? Man ringer till Radiotjänst och säger att personen har avlidit. De svarar att "då avslutar vi abonnemanget direkt. Vi kommer också att göra en utbetalning av den tv-licens som redan är inbetald för denna månad". Och jo då, utbetalningsavin kommer på posten. Ställd till den avlidne. Som skall skriva under den för att få ut pengarna. Och sen, när man har löst den lilla problematiken med att änglar har svårt att skriva under sådana saker (de har svårt att sätta sin namnteckning någonstans över huvud taget), så kommer det ändå EN NY faktura på tv-licensen som skall betalas för NÄSTA månad. Here we go again...

Jag har lärt mig the hard way att ett intyg om dödsfallet är bra att ha i dessa byråkratiska sammanhang.

Det är dock lite problematiskt när sjukhuset först tappar bort dödsbeviset. Sen skriver ett nytt. Som de skickar till fel ställe på Skatteverket, som just håller på att omorganisera just den enheten som skall registrera att någon har avlidit...

Lost and Found. Endings and New Beginnings.

Igår begravning.

En perfekt dag att begravas på. Om det nu finns perfekta dagar för sådant? Vädret var så där perfekt vårigt, solen sken och himlen visade sig från sin vackraste blåa sida. Björkarna fick musöron, just igår, tussilago och vitsippor blommar för fullt.

Jag ger mig den på att mamma hade ett finger med i spelet där. Det är just sådana vårdagar hon alltid har älskat.

Ett avslut. En dag fylld av minnen. Om att växa upp med någon som ville plaska i vattenpussar med mig och som kunde svara på mina frågor om allt mellan himmel och jord. Mamma. Som alltid funnits där. Hon som hade två köksbord i köket, varav ett fyllt med s:t paula-blommor.

Den smärtsamma insikten om att frågorna jag vill ställa till dig nu alltid kommer att förbli obesvarade. Att inte kunna dela glädje, sorg, vardagsproblem och funderingar med dig gör ont. Många gånger har jag lyft telefonluren för att ringa och fråga hur du har det, tänkt berätta det där roliga för dig, eller bubbla lite. Sen slår det mig att det går ju inte, för jag vet ju inte vad det är för riktnummer till himmelen...

Igår ett avslut.

Idag fortsätter livet.

New beginnings...

Just hemkommen

Från lasarettet så klart. Känns som om det har vart mitt andra hem nu, i ett år eller tre...

Och tänk att jag trodde att jag skulle få spendera mera tid hemma, HEMMA, nu istället. Livet visade sig ha annat i beredskap för mig, för oss.

Känns det inte som om det räcker med elände nu livet? Kanske kan du ta och bli lite snäll istället nu? Låta mig få ha det lite lugnt och skönt, koppla av, låta de mina för en gångs skull vara friska och krya.

Deal??

Äsch, monstertvätthögen kallar... Lika som bäst att göra den lite mindre rufsig. Men tråkigt är det att vika tvätt.

God kväll.

Att-göra-listan

√ Hälsa på sjuk make på lasarettet

√ Sakna mamma

√ Planera begravning

√ Sakna make

√ Tömma lägenhet

√ Sakna make och mamma

√ Städa hemma

√ Tvätta

√ Planera begravningskaffe

√ Elda i pannan så det blir varmt inne

√ Duscha när det finns varmvatten

√ Fixa bouppteckningen

√ Skriva en bedömning av ett vetenskapligt manuskript

√ Skriva inlämningsuppgiften till handledarkursen

√ Ro i land sommarplaneringen på jobbet

√ Tänka på min andra sjuka anhöriga, som bor i mitt hjärta, och som var på "spa" idag

√ Sakna...


Och...
√ Bryta ihop... jag orkar inte mera nu...

Till min mamma ♥

.....♥

Sov gott lilla mamma... Nu slipper du lida mer....

Jag älskar dig ♥

De allra varmaste kramarna fyllda med kärlek

Din dotter