Sjukdom i familjen

Mmm. Jag vet vad ni tänker: Nu igen???

Japp. Denna gången en fyrbent dammråtta, närmare bestämt ett får, den sjuåriga tackan Punkis. Hon är ganska illa däran, så det är inte säkert att hon klarar sig. Vi vet inte riktigt vad som är fel, och veterinären säger att prognosen nog är dyster.

Jag bara hatar när djur är sjuka. De kan ju inte berätta vad som felas dem, om de har ont, mår illa....

Stackars lilla Punkis <3

Min mamma bestämde sig för att dö.

Under de nästan 3,5 år som min mamma levde med diagnosen lungcancer trodde hon egentligen inte på att hon skulle dö. Inte egentligen. Att cancern skulle ta hennes liv.

Inte förrän den allra sista veckan.

Torsdagen den 24 mars var vi till lungläkaren på återbesök. Då hade hon svåra ryggsmärtor. Hennes läkare bekräftade det vi båda befarade. Det var skelettmetastaser, och det gick inte att göra något annat än att smärtlindra. Vi visste ju att cancern var spridd, i januari hade vi fått besked om att hon hade metastaser i hjärnan. Hon fick snabbt strålning mot dem. Av den enda anledningen att man ville lindra hennes symptom.

När vi åkte ifrån sjukhuset den där dagen åkte vi en extra tur i omgivningarna, tog en tur förbi hennes favvo-hamburgerställe, njöt av att våren var lite på väg. När vi kom tillbaka till korttidsboendet där hon befann sig hade hon lite ont och fick smärtlindring.

Lördagen var som vanligt - så vanlig den nu kan vara när man har cancersjukdomen inpå sig, alldeles för nära. Vi fikade och pratade.

På söndagen när H och jag kom upp till henne var hon fruktansvärt ångestladdad. Hon ville inte släppa min hand. Hon sa: nu ska jag dö, jag dör nu!! Stanna hos mig! Sen bad hon om att personalen skulle ringa en ambulans så hon fick komma in till lasarettet. Då var det söndag kväll.

Jag följde med henne dit. Satt hos henne hela natten. Såg till att hon fick mera smärtlindring, mera ändå och ännu mera.

Söndagen blev till måndag. Måndagen blev till tisadg. Hela tiden sa hon att hon ville dö. Hon ville inte leva längre. Ångesten och smärtorna var fruktansvärda. På tisdagen bad hon H om att han skulle ta hand om mig när hon inte fanns längre och han lovade. Då blev hon lugn.

På onsdagen när jag kom tillbaka efter att ha varit hem ett par timmar för att sova och duscha sa hon: Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Det var det sista hon sa till mig. Torsdagen gick.

Fredagen den första april på kvällen dog min mamma. Mindre än en vecka efter hon bestämt sig för att dö.

Nu har det snart gått ett år. Varje dag tänker jag på henne. Varje dag saknar jag henne. Kommer det någonsin att gå över?

Jag älskar dig mamma.

Bilden är tagen ca 1,5 år innan hon dog.

Läs den!

Resten av livet.

Nu.

Klick.

Längtan

Tar en kort paus i arbetet och drömmer mig bort. Låter tankarna fara en stund. Mmmm. Längtar till nästa resa och stora äventyr. Nedräkningen pågår för fullt, men det är många dagar kvar...

Att vara jag, Jenny

Hustru. Fru. Livskamrat. Själsfrände. Bonusmamma. Föräldralös. Syster. Vän. Kompis. Varmhjärtad. Lojal. Omtänksam. Glad. Sorgsen. Arg. Ibland. Envis. Kärleksfull. Busig. Social. Ledsen. Nyfiken. Sur. Stresstålig. Blåögd. Knasig. Bondmora. Ambitiös. Målinriktad. Noggrann. Slarvig. Kollega. Matlagerska. Livlig. Djurägare. Lugn. Rofylld. Bilägare. Knäopererad. Nöjd. Tränande. Promenerande. Kärleksfull. CD-boksslukare. Sammanboende. Pysslig. Frusen. Naturälskande. Stjärnälskande. Rödhårig. Resglad. Skrattig. Entusiasmerande. Föreläsare. Upptäckande. Hjälpsam. Akademiker. Generös. Tankfull. Reflekterande. Skrivglad. Brevvän. Långsint. Kortsint. Skoälskande. Väsk-älskande. Sprallig. Regntokig. Grinig. Orädd. Händig. Äventyrare. Kittlig. Arbetande. Solnjutande. Eldande. Fotograferande. Påhittig. Njutande. Leende.

Levande.

Vilket flow!

Hahahaha! Jag skrattar så jag kvider!! Per Morberg - han e ju för himla göllig!! (Not). Men kul. Har du missat intervjun som Peter Lindholm gjorde med honom i Metro, ger jag dig allt smaskigt, skrattframkallande nedan:

FÅORDIG. Osympatisk, dumdryg och ondskefull. Under hela sin skådespelarkarriär har Per Morberg gestaltat obehagliga figurer. Men som brutal machokock i matlagningsprogrammet "Vad blir det för mat" fick han i somras plötsligt känna på hur det är att bli folkkär.Fast han verkar inte vara särskilt glad för det när vi träffades över lunch.

Känns det inte lite märkligt att plötsligt bli folkkär som tv-kock?

– Ja, haha. Livet är märkligt, eller hur?

Men hur känns det?

– Jag skiter i det totalt, jag skiter i det. Jag skiter i alltihop!

Det tror jag inte att du gör.

– Jag hatar att göra intervjuer! Jag har gjort det i 25 år. Jag är fed up, jag är så fed up på att tala om vad fan jag gör för någonting och vad folk tycker om det. Samma jävla skit varenda gång. Kan vi inte snacka om någonting annat?

Vad vill du snacka om då?

– Ingenting egentligen. Inte ett skit! Jag vill bara sitta tyst hela tiden.

Du har inget att säga om det som händer innan och bakom, tankar och idéer, det som inte visas i tv?

– Jag tycker inte att det är intressant att berätta om det.

Varför inte? Du använder till exempel rätt okonventionella redskap. Skär lamm med sticksåg och skalar potatis med högtryckstvätt?

– Det har jag gjort i 15 år. Och det ser man ju där, vad fan ska vi sitta och prata om det för? Titta på det, säger jag. Folk kommer fram på gatan och säger: "Fan, vad jag gillar ditt program". Åtta personer på vägen hit stoppade mig och sa det. Då blir jag glad och säger tack. Det räcker! Jag har hatat den här jävla intervjusituationen ända sedan innan jag kom in på scenskolan. I 30 år!

Du vill inte ens ge ditt program extra uppmärksamhet nu när det sänds i mer undanskymda TV4 Plus?

– Jag skiter i det också. De får sända det var fan de vill! Det skiter väl jag i! Det får gå precis vad fan de vill! Måste jag ha några åsikter om det också? Vad är det du vill veta, vad är det jag ska berätta? Jag har ingen lust att lämna ut mig. Jag har ingen lust att tala om varför jag tycker det är jobbigt att bli intervjuad ... Hur ska du göra reportage om det här då? Skriva att jag är en gris bara? Gör det!

Eftersom du inte är intresserad av att prata så föreslår jag att vi avslutar lunchen under tystnad.

– Ja, har du inga frågor så kan vi avsluta den här intervjun.

Du vill ju inte svara på några.

– Jag svarar ju på frågorna hela tiden. Men du ställer ju inga.

Du, vi avslutar det här nu.

– Okej, det är inga problem för mig. Tack då.

Orginalet.

Lika bra. Gillart också.

Walk off the earth

Gillart mycket, mycket.

Med ett ord

Here we go. Listan lånad från Anna.
* * *
1. Var är din mobiltelefon? Byxfickan.
2. Var är din andra hälft? Övervåningen.
3. Ditt hår? Rött.
4. Din mamma? Himmelen .
5. Din pappa? Himmelen.
6. Det bästa du vet? Familjen.
7. Din dröm i natt? Ingen.
8. Din dröm/ditt mål? Lycka.
9. Rummet du är i? Varmt.
10. Din hobby? Livet.
11. Din skräck? Sjukdom.
12. Var vill du vara om sex år? Här.
13. Var var du i går kväll? Hemma.
14. Vad är du inte? Ensam.
15. En sak du önskar dig? Tid.
16. Var växte du upp? Uppland.
17. Det senaste du gjorde? Surfade.
18. Dina kläder? Snygga.
19. Din TV? Avstängd.
20. Ditt husdjur? Flera.
21. Din dator? HP.
22. Ditt humör? Eftertänksamt.
23. Saknar någon? Ja.
24. Din bil? Passat.
25. Något du inte har på dig? String.
26. Favoritaffär? Varierande.
27. Din sommar? Händelserik.
28. Älskar någon? Ja!!!!
29. Favoritfärg? Blå.
30. När skrattade du senast? Idag.
31. När grät du senast? Idag.
* * *

Ödmjukhet och sorgsenhet

Att ha en katt som helt rofyllt ligger på kökssoffan och kurrar och snosar, det är livet det. Utanför fönstret är vintermörkret kompakt, vinden tar i så att det knakar i det gamla timmerhuset vi bor i och regnet smattrar mot rutan.

Hur skönt är det inte då att bara kunna sitta i värmen inomhus och filosofera, pyssla, baka saffransskorpor och njuta?

Tankarna far som sig bör och plötslig insikt säger mig att min mamma har fattats mig i mer än åtta månader nu. Fortfarande vill hjärta och själ inte förstå att hon inte finns i min värld längre. Mammas köttbullar kommer aldrig mera att finnas på mitt julbord... Hur tom kommer inte julen att vara utan henne? Hon som alltid varit hjärtat i mitt julfirande, själva julen personifierad. I år kommer jag att gråta på julafton. Det vet jag. Den insikten slår mig hårt, rakt i solarplexus.

Tacksam är jag över att inte behöva möta detta svarta, kalla och fruktansvärda alldeles ensam. Finaste maken kommer att finnas där vid min sida, som han så många gånger har gjort sedan hon dog, för att torka bort mina tårar, hålla om mig och min saknad och för att viska tröstande ord nära mitt öra.

Men sorgen, den bär jag själv i mitt hjärta.

Vill ha, vill ha, vill ha.

Just nu finns det två saker jag önskar mig till jul.

1. Highland cattle kor
2. Dessa fiiina kängor.

Fatta hur *snigga* och fatta hur urtjusig jag skulle vara i dem. Men helst kossorna. Om jag bara får önska mig en sak.

HEPP!

Och faktiskt är den här lite bra också!

Bara för att jag tycker att den här låten är himla fin.

Och en sak till som jag ♥ när jag ändå håller på!

Min trettonåriga bonusdotter, älskade unge! (Ja självklart den yngre med!) Den äldsta har fått ett nytt intresse när hon fick en egen dator. Nämligen att göra headers till min blogg. Och jag bara älskar dem!

Här är några exempel:

Visst är de fina??? Nu har jag ett angenämt problem. Nämligen att välja vilken jag ska ha. Vilket jag inte kan. Alltså kommer jag att byta ofta istället! :)

Tack min finaste ♥ M ♥!

Jag ♥ min Kitchen Aid

När jag fyllde år fick jag en Kitchen Aid av min man.

Åh vad jag har önskat mig en sådan! Fatta hur glad jag blev när jag fick ett stort paket som vägde ett ton ungefär och det visade sig att det var precis det jag ville ha. En grafitgrå. Hur snigg som helst.

Nu bakar jag flera gånger i veckan utan att få tennisarmbåge* varenda gång jag får för mig att göra matbröd. Eller cupcakes. Eller bullar. Eller kladdkaka. Mi lajk. Och jag tror att familjen lajkar också.

* Man får ju tennisarmbåge när man försöker vispa deg till matbröd med en hederlig elvisp och degkrokar...

Couldn't have said it better myself

Till minne av min mamma

Hur svårt kan det vara?

Gravstenen var på plats på min mammas grav för ett tag sedan. Bonusbarnen och jag hade åkt till kyrkogården för att sätta blommor på graven. Jag hade stannat vid grinden för att ta med en blomvas när äldsta bonusdottern ropade på mig.

"Stenen har kommit!! Men du....... de har stavat fel på den!!! Älskade stavas väl med L???"

Stenhuggaren har huggit in "Vår äskade" istället för "Vår äLskade" i gravstenen. Hur svårt kan det vara? Jag kan tro att det är ett ord (dvs. ÄLSKADE) som man som stenhuggare använder dagligdags på de stenar man hugger in inskriptioner i.

Sen monterade kyrkogårdsförvaltningen en felstavad gravsten på min mammas grav. Inte heller de reagerade.

Det tog en sekund för en 12-årig tjej för att hitta stavfelet...

I veckan kom den rättstavade stenen på plats. Nu står det "vår älskade"... Äntligen.

Fritt fall

Jo jag förstår. Du undrar säkert vart jag tog vägen. Jag var här hela tiden.

Sjukdomsfall.
Missfall.
Sjukdomsfall.
Dödsfall.
Sjukdomsfall.

Efter det gick luften ur mig. Fritt fall rätt ned på den hårda betongen som inte vek undan en tum.

Tomhet. Sorg. Förtvivlan. Vrede. Ursinne. Frågor. Mörker. Saknad.

Jag blev försvinnande liten, innesluten i min kokong av de allra närmaste, älskade. Trevande. Tankar som for fram och tillbaka. Ett steg fram. En oändlig mängd tillbaka.

Föräldralös. Verkligheten drabbar mig som en blixt från klar himmel, när som helst, hur som helst.

Sorgen över inte bara ett förlorat liv, utan två. Oron för dem som finns kvar och som har det tufft. De känslorna har blivit mina ständiga följeslagare i livet nu.

Leva nu. Idag. Här. Vänta inte. Det har blivit mitt måtto. Jag har aldrig varit så närvarande i nuet som jag är nu, alla dagar.

I kväll satte jag mig på stora trappen vid vårt hus. I solens värme njöt jag av fågelsång och flugors surr tillsammans med två av tre katter. Mina tankar var bara där och då. Jag såg magasinet som liksom glödde i kvällssolen, löven på träden, ogräset som växer upp genom gruset på gården. Båda katterna lade sig tillrätta runt mig. Helt avkopplade. Lugnet genomsyrade hela mig. I denna ro fanns ingen stress. Jag lade mig ned på ett av trappstegen, lät tankarna fara och somnade.

Till min mamma uppe i himmelen ♥

Livet återvänder sakta

Raggisar

De skönaste raggsockorna som finns stickade min mamma. Tänk att hon stickade tre par den sista månaden av sitt liv. Ett par till älsklingen, och två till mig. Jag vårdar dem ömt.

Älskade lilla mamma

Idag är det mors dag, och du finns i mina tankar hela tiden. Jag har aldrig firat en mors dag utan dig, men från nu och framåt kommer du inte att vara med annat än just i tankarna...

Jag plockade en bukett liljekonvaljer till dig idag, som jag vet att du älskar.

Hoppas de doftar lika ljuvligt i himlen som de gör här på jorden.... I väntan på gravstenen och att gräset ska gro har du i alla fall dina älskade liljekonvaljer på din grav under det vackra trädet.

Jag älskar dig mamma.

Sorg i hjärtat idag

Så jag låter tankarna fara bäst de vill. Kanske känns det bättre om ett tag. Mera elände i vår lilla familj, och nu, precis nu, har jag nått min gräns för vad jag orkar och mäktar med.

Nu räcker det.

Meh...!

Inte den här gången heller slog min önskan in.

Jäla skit.

idag...

...håller jag tummarna för att min allra högsta önskan faktiskt blir sann. Just nu är det lite osäkert, och jag känner mig väldigt orolig.

Kan inte du också hålla tummarna för mig? Jag kan behöva det...

Ovärderlig skatt

Jag och maken sitter och lyssnar på ett samtal jag hade med mamma för några månader sedan och som jag hade den stora närvaron att spela in.

Vi pratar om mormors och morfars liv, min mammas uppväxt, min uppväxt...

Det är en märklig känsla att höra hennes röst igen, det är omöjligt att förstå att hon är borta... Det är som om hon sitter här bredvid. Jag hör henne berätta, men jag kan inte ställa frågor till henne längre, jag får inga svar...

Kringelkrokar

Ibland känns det som om livet tar sig friheten att dra med en på de mest märkliga eskapader man kan tänka sig. Som att åka berg-och-dalbana i mörkret, med en massa oförutsägbara svängar, loopar, toppar och dalar. Man tror att man åker åt ett håll och så plötsligt svänger det åt ett helt annat håll innan en tvär nedförsbacke gör att det bara suger till i magen.

Man kommer aldrig dit man tror. Men man kommer alltid dit man ska.

Från mitt fönster i duschen

ser jag

• fåren


• jordkällaren


• träden


• åkrarna


• studsmattan


• magasinet


• vinbärsbuskarna


• fåglar


• vattenpumpen


• granhäcken


• den gamla eken med gungan i


• syrenhäcken


• himlen


• en eller annan katt som strosar förbi

Lyckliga jag som får bo så!

Att dö en smula

Inte är det nog med sorgen efter en älskad närståendes död. Nej, sen är det allt det där praktiska som ska lösas. Och lösas. Och lösas.

Att säga upp en tv-licens torde ju vara gnaska enkelt, eller hur? Man ringer till Radiotjänst och säger att personen har avlidit. De svarar att "då avslutar vi abonnemanget direkt. Vi kommer också att göra en utbetalning av den tv-licens som redan är inbetald för denna månad". Och jo då, utbetalningsavin kommer på posten. Ställd till den avlidne. Som skall skriva under den för att få ut pengarna. Och sen, när man har löst den lilla problematiken med att änglar har svårt att skriva under sådana saker (de har svårt att sätta sin namnteckning någonstans över huvud taget), så kommer det ändå EN NY faktura på tv-licensen som skall betalas för NÄSTA månad. Here we go again...

Jag har lärt mig the hard way att ett intyg om dödsfallet är bra att ha i dessa byråkratiska sammanhang.

Det är dock lite problematiskt när sjukhuset först tappar bort dödsbeviset. Sen skriver ett nytt. Som de skickar till fel ställe på Skatteverket, som just håller på att omorganisera just den enheten som skall registrera att någon har avlidit...

Lost and Found. Endings and New Beginnings.

Igår begravning.

En perfekt dag att begravas på. Om det nu finns perfekta dagar för sådant? Vädret var så där perfekt vårigt, solen sken och himlen visade sig från sin vackraste blåa sida. Björkarna fick musöron, just igår, tussilago och vitsippor blommar för fullt.

Jag ger mig den på att mamma hade ett finger med i spelet där. Det är just sådana vårdagar hon alltid har älskat.

Ett avslut. En dag fylld av minnen. Om att växa upp med någon som ville plaska i vattenpussar med mig och som kunde svara på mina frågor om allt mellan himmel och jord. Mamma. Som alltid funnits där. Hon som hade två köksbord i köket, varav ett fyllt med s:t paula-blommor.

Den smärtsamma insikten om att frågorna jag vill ställa till dig nu alltid kommer att förbli obesvarade. Att inte kunna dela glädje, sorg, vardagsproblem och funderingar med dig gör ont. Många gånger har jag lyft telefonluren för att ringa och fråga hur du har det, tänkt berätta det där roliga för dig, eller bubbla lite. Sen slår det mig att det går ju inte, för jag vet ju inte vad det är för riktnummer till himmelen...

Igår ett avslut.

Idag fortsätter livet.

New beginnings...

Just hemkommen

Från lasarettet så klart. Känns som om det har vart mitt andra hem nu, i ett år eller tre...

Och tänk att jag trodde att jag skulle få spendera mera tid hemma, HEMMA, nu istället. Livet visade sig ha annat i beredskap för mig, för oss.

Känns det inte som om det räcker med elände nu livet? Kanske kan du ta och bli lite snäll istället nu? Låta mig få ha det lite lugnt och skönt, koppla av, låta de mina för en gångs skull vara friska och krya.

Deal??

Äsch, monstertvätthögen kallar... Lika som bäst att göra den lite mindre rufsig. Men tråkigt är det att vika tvätt.

God kväll.

Att-göra-listan

√ Hälsa på sjuk make på lasarettet

√ Sakna mamma

√ Planera begravning

√ Sakna make

√ Tömma lägenhet

√ Sakna make och mamma

√ Städa hemma

√ Tvätta

√ Planera begravningskaffe

√ Elda i pannan så det blir varmt inne

√ Duscha när det finns varmvatten

√ Fixa bouppteckningen

√ Skriva en bedömning av ett vetenskapligt manuskript

√ Skriva inlämningsuppgiften till handledarkursen

√ Ro i land sommarplaneringen på jobbet

√ Tänka på min andra sjuka anhöriga, som bor i mitt hjärta, och som var på "spa" idag

√ Sakna...


Och...
√ Bryta ihop... jag orkar inte mera nu...

Till min mamma ♥

.....♥

Sov gott lilla mamma... Nu slipper du lida mer....

Jag älskar dig ♥

De allra varmaste kramarna fyllda med kärlek

Din dotter

Aktiv dödshjälp

När man som jag, ser en älskad närståendes fruktansvärda lidande och dödskamp så far många tankar genom huvudet.

När du har en så fruktansvärd smärta av skelettmetastaserna i ryggen så att du skriker rätt ut, och inte blir smärtfri oavsett hur mycket morfin de trycker i dig, inte hittar något viloläge som lindrar över huvud taget... När ångesten och paniken lyser ur ögonen på dig och du ber mig och sjukhuspersonalen om att få dö för att du inte orkar längre, hur kan man då neka dig det???

Du lever just nu i din värsta mardröm, och de sista dygnen har jag hört dig vädja om att få dö hundratals gånger, jag har hört dig säga att du ju blivit lovad att du inte ska behöva ha ont eller ha ångest när ditt liv lider mot sitt slut. Jag var med och hörde dig bli lovad just det.

Vi behandlar sjuka och döende djur mera humant i vårt land än vad vi behandlar döende och lidande människor... Sjuka och döende djur ger vi en dödlig injektion så att de får somna in lugnt och stilla, för att de skall slippa plågas mer.

Att inte kunna ge en värdig död till en människa som kanske bara har dagar kvar att leva, utan smärta och ångest, det är fruktansvärt. Vem tar sig friheten att neka denna sista handling av kärlek?

Skulle du kunna säga nej till det?

Jag måste säga nej, eftersom jag annars bryter mot lagen. Men mitt hjärta skriker :JA MAMMA, JAG ÄLSKAR DIG OCH SJÄLVKLART SKA DU FÅ SOMNA IN NU!!!

Feelin' blue

Mer än 1000 ord

Idag brakade det...

...dagen har kommit när klumpen i magen inte går bort.

Lilla mamma, vad händer med dig? Du mår inte bra. Tankarna i ditt huvud är bara som fragment av ditt liv, och allting blev så rörigt för dig idag. Smärtan lyser ur dina ögon, men hur medveten är du om vad som händer med dig? Är det tabletterna som gjort dig sådan? Morfinet och de ångestdämpande små vita pillren?

Älskar dig. Idag är en dålig dag i både ditt och mitt liv.

Men nu räcker det väl för guds skull...?

Mitt i känslan av att tappa fotfästet i livet, med mamma som är så sjuk, fick jag också här om dagen besked om att en annan kär närstående kanske är sjuk, kanske riktigt allvarligt sjuk (men så KLART tror jag av hela mitt hjärta att det inte FÅR vara så, att det är något lindrigt som är enkelt att åtgärda).

Jag älskar dig S. Och det bara SKA gå vägen.

Det tog en stund, men nu är den fulingen borta!!

Äntligen har jag haft ro att sätta mig ned och svälja ännu en ful groda. Och TÄNK så lätt, och lättad, jag känner mig nu när jag har skrivit klart allt det där jag var tvungen att skriva och att jag har skickat iväg allt det där skrivna som jag var tvungen att skicka.

Klockan är 02.07 och bara min lampa* lyser i hela lilla byn. Nu har jag förtjänat att gå och lägga mig i sängen hos älskade H som sedan flera timmar ligger och snosar under täcket.

*måste vara flitens lampa.

Livet som jag ser det

Livet är så skört och bräckligt.
När man är ung känns det oändligt, och bekymren är långt, långt borta.
Dagarna går, och jag förundras över hur innehållsrikt det är,
hur fantastiskt det är att få finnas till.
Mitt sinne fylls av ödmjukhet.
Nu har jag lärt mig att njuta av varje dag, varje sekund till fullo.
På en sekund, ett andetag, kan det vara över.
Och jag tänker inte hafsa genom livet, jag tänker vrida ur varenda gnutta kärlek, glädje och njutning ur det, innan mina dagar är över.

Var i hela friden?

Jag förstår verkligen inte var i hela friden mina lediga helger tar vägen... Det är redan söndag förmiddag, och det känns som om veckorna innehåller måndag-fredag och sedan gör ett hopp till måndag-fredag igen.

Hm.

Vore skönt om det var ett par veckor av bara lördag-söndag ett tag nu.

Fast det är klart, eftersom älsklingen jobbar helgskift just nu skulle det innebära att han fick jobba varje dag.

Så det kanske inte är den ultimata lösningen ändå.

Snabbis

Nu morgonfix, fort som bara den. Sen tacka gudarna för cortisonets snabba och effektiva verkan, efter det åka till lasarettet och hämta hem mamma på permision över dagen.

En dag i taget.

Det är så vi lever nu.

Helvetes förbannade skit-cancer

Idag fick vi en förklaring till din snabbt påkomna förvirring, dåliga balans, och att du tappar så många av dina ord som du försöker säga.

Cancern har spritt sig. Nu har du två metastaser i hjärnan, och de har kommit fort, inte sakta smygandes. Cortison sattes in i hög dos, så idag kan du prata igen, det kunde du inte igår när du ringde till mig och grät förtvivlat och bara fick fram "inte prata" "kan inte"...

Älskade lilla mamma, om du bara hade vetat då vad de där jävla cigaretterna skulle göra med dig, då hade du aldrig börjat röka...

När livet sakta slocknar?

Det känns som om du sakta vissnar bort min älskade lilla mamma. Du är blott en spillra av dig själv på alla sätt.

Din kropp är mager, o så mager, att sjukhuskläderna hänger alldeles förstora på dig, även när du har den minsta storleken. Du har tappat trettio kilo i vikt på mindre än ett år.

Lunginflammationen sitter som klistrad i din lunga, och den intravenösa antibiotikan har blivit en av dina bästa vänner. Droppslangen är som din navälsträng till livet.

Nu upplever du att du börjar bli glömsk, och det ger dig en sådan ångest... Paniken lyser i dina ögon. Att inte komma ihåg det du vill säga, till mig och till andra, att glömma bort att ringa, att inte ens klara av att lösa korsord som du alltid har älskat att göra. Siffrorna får du inte ihop när du försöker räkna. Frustrationen jag ser hos dig gör så ont i mig.

Ångest föder ångest, och jag vet inte vad jag ska göra för att lindra, trösta, göra din dag lite mera dräglig annat än att bara finnas här hos dig.

Jag älskar dig lilla mamma.

Japp, där satt den! :)

Kassettbandet

Nej, jag tänker inte på ett gammalt blandband från förr, inspelat från radions Tracks-lista med Kaj Kindvall som pratade sönder alla låtintron. Nej, detta band var istället en ovärderlig skatt som min svärfar tog fram och lät oss lyssna på...

Bandet var en inspelning från år 1975 med min makes gammelmorfar, altså min svärfars morfar. På bandet pratar han och min svärfar om gården vi nu bor på (maken är den fjärde generationen som driver lantbruket) och han berättade om hur gården byggdes år 1896, och hur han själv köpte gården år 1923 för 16.000 kronor... Han berättade om livet här, om byn och folket som levde i hans närhet och om makens äldre släktingar. Jag bugar mig ödmjukt för min svärfar som hade sinnesnärvaro nog att göra inspelningen med sin morfar, för att rädda historierna kvar åt framtida ättlingar, precis som jag nu har gjort med honom själv, fast denna gång skedde inspelningen digitalt istället.

Blandbandet, det finns numera också överfört till datorn.

Historiens vingslag faschinerar mig.

Mitt 2010 - året som gick

Jag har snott listan från Sara. Men svaren är mina egna. Så klart.

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Gifte mig på toppen av Loussavaara med mitt livs kärlek, med bästa vännerna från Australien som vittnen :) och sen åkte jag Silverstar i Europa Park i Rust. Grym berg- och dalbana. GRYM.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag gav inga. Bästa sättet att vara säker på att inte bryta dem!

3. Fick någon du känner barn?
Min lillasyster. Jag blev stolt moster för andra gången till en liten bedårande tjej!!

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej. Tack och lov inte. Tacksamheten för det svämmar över i mitt hjärta...

5. Vilka länder besökte du?
Tyskland, Frankrike, Schweiz när det var som varmast i somras och Istanbul i Turkiet i slutet av november. Då var det 21 grader varmt och vi gick i t-shirt.

6. Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011?
Ja. Flera saker. Två Highland cattle kor i hagen till exempel, och om allt går som det ska flyttar de in i år! Sen finns det ett par väldigt privata önskemål också. Men dem behåller jag för mig själv i mitt hjärta och hoppas hoppas att de förverkligas.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Den 29 juni, när vi gifte oss. Och midsommarafton, när vännerna från Australien kom till Sverige för första gången någonsin.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Med risk för att vara tjatig, se fråga 7...!

9. Vilket var ditt största misstag?
Vet inte om jag faktiskt gjorde något som skulle kunna klassas som "det största misstaget". Jag gör misstag hela tiden, men inget som slutade i katastrof.

10. Vilket var ditt bästa inköp?
Den gamla Singer trampsymaskinen för 450 kronor står högt upp på listan. Sen tyget och mönstret till min brudklänning. Tapeterna och de nya gardinerna till vårt sovrum. Resan till Tyskland med Älskling och bonusbarnen.

11. Vad spenderade du mest pengar på?
Bensin, mat, resor, kläder.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Sommarfesten för släkt och vänner, där vi berättade nyheten om att vi gift oss! Australienbesöket. Att vara tillsammans med bonusbarnen och Älsklingen. Den fina snörika vintern. Vårt underbara hem. Julen med min mamma...

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja, jag blev ju akut opererad i mars. Det kunde ha gått riktigt illa, jag var nära att blöda ihjäl innan jag hamnade på operationsbordet. Tack och lov för att älsklingen var hemma, så han kunde köra in mig till sjukhuset i ilfart...

14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?
Fireflies med Owl City.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år?
Bättre, i stort, med få undantag. Trots och tack vare allt som hänt.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Familjen.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Bloggen. Nej, jag skojar bara. JOBBET.

18. Hur var din julafton?
Alldeles, alldeles underbar... Tillbringade den med maken, barnen, svärmor med sambo och svärfar med sambo. Men framför allt mamma.

19. Blev du kär?
Ja. Mer och mer för varje dag som gick. Och när jag trodde att det inte gick att bli mer kär i min man så fann jag att jag blev ännu mera kär i honom. Och det har inte slutat än...

20. Vilket program har varit det bästa på tv?
Jag vet inte. Har inte tittat på så många... När jag crosstrainar framför datorn har jag kollat lite på Svenska Hollywoodfruar, och det ska väl möjligen vara avsnitten med Maria Montazami då.... Eller bonde söker fru :), och alla som känner mig förstår väl varför det programmet får bli med på denna listan!

21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Jag vill inte hata, alltså låter jag bli. Men låt mig säga så här: det finns ett fåtal människor jag tycker mindre bra om.

22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Oj, det finns en hel del bra böcker jag har satt i mig under året. Mestadels som ljudböcker. Jag gillar ju De osannolika systrarna Mitford av Cecilia Hagen, även om det inte är en ny bok. Intressant, rolig och tankeväckande. Sen är ju böckerna om Hicke Hiskelig Halvulk den tredje som barnen och jag lyssnat på helt fantastiska. Robert Gustafsson gör Hicke verkligen rättvisa!! "Tandlöse kan inte höra, Tandlöse har något i sitt öra!!!!"

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Musikhjälpen på radio i december gillar jag skarpt!!

24. Önskade du dig något som du fick?
Ja. Många saker! Till exempel byta efternamn. Och att fira jul med min mamma.

25. Önskade du dig något som du inte fick?
Ja. Mina långhåriga kor till exempel. Och det där allra mest privata som bor i mitt hjärta.

26. Vilken var årets bästa film?
Harry Potterfilmen? Jag vet verkligen inte....

27. Vad gjorde du på din födelsedag?
Jobbade... Och blev firad av familjen på kvällen.

28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Min familj och mina älskade vänner.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
Mycket blandad. Från fleeceunderställ, arbetskläder till snygga klänningar, stay-ups och hööööga klackar.

30. Vad fick dig att må bra?
Familjen, vännerna, bröllopet, resorna, träningen, promenaderna, naturen, fåren, katterna, att vara hemma....

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Inte någon tror jag.

32. Vem saknade du?
Min australienska "familj".

33. Vilken var din bästa månad?
De allra flesta. Inte mars.

34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Många, många saker. Men man lär så länge man lever.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Det, kära läsare, återstår att se!

Till H som arbetar inatt... ♥

Mmmm, en till.

Ett till tips från coachen!

Tips från coachen...

samklang och disharmoni

Så kan man väl beskriva de sista månaderna i mitt liv. Det har pendlat fram och tillbaka, med hög frekvens...

Ena dagen känns hela livet totalt synkat för att nästa dag spåra ur totalt.

Maken jobbade helg i fem veckor, jag jobbade vardagar - inte en enda ledig dag tillsammans... Mamma på sjukhus, jag sjuk...
Jobbet... Don't get me started...
Maken pigg, jag trött...
Maken trött, jag pigg...

Energin bara rann ur mig. Det som var viktigt i mitt liv blev prioriterat.

Därför, kära du, har bloggen legat i vila under den tiden. Jag ber om ursäkt för det.

Till pappa och till mamma ♥

Idag firar vi pappan i vår familj, på Fars dag. Blommor, presenter och frukost står på agendan. Han blir alltid lika glad när döttrarna visar sin kärlek. Älskade H, den finaste bästa pappan som finns... Som kan kittla barnen så de kvider, ha förtroeliga samtal med dem, förhöra läxor så det osar om det, lära dem åka skidor, skrämma skiten ur dem på spökvandringen och älska dem alldeles, alldeles förutsättningslöst.

Men idag är mammas dag också. Min mamma fyller 62 år idag. Hon började sin födelsedag med att bli bjuden på jordgubbar av nattpersonalen på sjukhuset, vilka fantastiska människor. Idag kommer jag att kidnappa henne, med syrgasbomber, mediciner, sprutor, nålar och intravenös antibiotika*. Ingen ska behöva tillbringa sin födelsedag på sjukhuset hur sjuk man än är.

Det blir långpanne-marängtårta, bullar, kokosrutor, chokladdrömmar för att fira.

Hon önskar sig inte särskillt mycket. Hon vill att vi frostar av frysen och tvättar fönstren i hennes lägenhet. Klart vi gör det, lilla älskade mamma! Och sen vill hon komma hem till oss idag. Och även det är lika självklart!

Jag hoppas din dag blir en bra dag mamma, och att du just idag har lite, lite mera ork, att hostan inte är så besvärande, och att du inte behöver riktigt lika mycket syrgas. Och jag hoppas att dagen skänker dig glädje, ro, avkoppling och ett avbräck från tankarna på din sjukdom.

Älskar er båda, H och mamma.

*Det är ju tur att jag är sjuksköterska också i sådana här lägen!!

Feberyr

Nu stiger infektionsvärdena igen. Hostan är värre, nästan så att du hostar upp dina lungor. Igår hög feber, över 40 grader. Ingen hade brytt sig om att ta tempen och ge Alvedon, du satt och feberyrade i sin säng när jag kom...

Min lilla mamma... Jag vill inte se dig gå igenom det här.

På väg till sjukhuset igen

Vad väntar mig när jag kommer dit?

Som en viskning

Idag är rösten svag. Det är svårt att höra vad hon säger. Hon hostar mycket. Och har svårt att andas.

Har vätskan i hjärtsäcken kommit tillbaka igen? Och i så fall, går den att tappa ut?

Jag hatar att inte veta, att inte ha några svar.

Att vara så förbannat maktlös.

Syrgasslangen som en livlina

På väggen sitter en koppling till syrgasslangen. Slangen, eller syrgasgrimman, sitter i min mammas näsa. Sakta fyller den på ren syre i hennes lungor. Två liter per minut just nu.

Jag önskar så att syret kunde göra hennes lunga hel igen, att den kunde läka ut och mota bort den där helvetes jävla cancern. Fylla hålet där tumören härjar, med nya friska celler istället.

Hennes hand är liten och tunn, huden är blek, och idag är hennes ögon ledsna, mycket ledsna. Vi pratar mycket, säger att vi älskar varandra, och hoppas på att vi har mycket tid kvar tillsammans än.

Jävla helvetes förbannade lungcancer!!!!

Min finaste älskade mamma. Den där dagen för tre år sedan satt vi i bilen utanför husläkaren och hade fått veta att du hade en förändring i din högra lunga, som var lungcancer. Hela världen snurrade, så fort så fort, och ett stort mörkt hål öppnade sig framför oss. Det känndes som om hjärtat skulle sluta slå och att luften tog slut.

Min fina mamma. Du ska ju alltid finnas där...

Man gjorde en uppsjö av undersökningar på dig, undersökte tumören. Jag vet vilken panik du kände när de gjorde bronkoskopin på dig. Fy faan vad hemskt det var att sitta bredvid dig och hålla din hand, när du upplevde att du höll på att kvävas av att du kräktes, när de tvingade dig att ligga kvar på rygg medan de tog ett cellprov av tumören... Sen opererades du. Man tog bort den nedre loben av din högra lunga. Det var en lång väg tillbaka, och du hade fruktansvärt ont, länge, länge.

Du fick en kort tid när allt känndes ok. Men sen kom hostan. Du hostade upp blod. Den där jävla cancerparasiten var tillbaka i höger lunga. Men nu satt tumören mera centralt, vid ingången till lungan. Nu gick den inte att operera bort. Istället fick du cellgifter och strålning. Du tappade håret, mådde illa, gick ned i vikt, lades in på sjukhus för att klara av de tuffa behandlingarna.

Jul och nyår kom och gick. Sen var behandlingarna över. Då började väntan, väntan på besked om huruvida behandlingarna haft någon effekt.

Då kom lunginflammationen som ett brev på posten, och svampinfektionen i lungan och varhärden som läkarna tömde ur din lunga. Du tappade 25-30 kilo i vikt, och blev skör, bräcklig, liten som en fågelunge... Vid flera tillfällen lurade du döden då, fina mamma. Läkarna sa till mig vid tre tillfällen att de inte trodde att du skulle leva en månad till, att du inte skulle leva när älskade H och jag gifte oss. Man pratade om att flytta dig till ett Hospice. Under skedde, böner blev hörda och det vände, du blev lite piggare och fick komma hem!

Sen kom sommaren, den varmaste jag kan minnas, och du orkade inte njuta av solen, grönskan, livet...

Nu för några veckor sedan fick du svårare att andas igen. Det visade sig att du hade vätska i hjärtsäcken. Mycket vätska. Så man lade in dig akut igen, och man flyttade dig till hjärtintensiven. Och du fick en kateter insatt i hjärtsäcken för att tömma ut vätskan, mer än en halvliter tappade de ut. I helgen var det nära igen en natt att jag förlorade dig. Ingen från sjukhuset ringde mig då för att be mig komma dit, utan din läkare berättade det två dagar efter det hade skett, fastän jag bor bara 30 minuter ifrån sjukhuset där du är...

Om du bara hade vetat då, när du var 13-14 år vad som skulle ske, då hade du inte börjat röka.
Om du bara hade vetat då, när du var 20-30 år vad som skulle ske, då hade du slutat röka.
När du var 60 år och viste vad som skett, då slutade du röka.
I november fyller du 62 år...



Jag älskar dig mamma, av hela mitt hjärta. Och jag kommer att vårdesätta varenda sekund jag har kvar tillsammans med dig.

*Min mamma ville att jag skulle skriva det här inlägget på min blogg. Hon sa: "Kan det få en endaste en att sluta röka, eller inte börja, är det värt det!!"

Idag...♥

Idag är det fredag.

Älskling kommer hem igen efter en hel veckas kursande i den stora staden. Åh, som jag längtar.
Sen kommer äntligen bonusbarnen hem igen också! Det var verkligen på tiden, efter två veckors bortavaro.

Vilken lycka! ♥

Nattsuddar

Kan inte sova. Som vanligt när H är borta. Här ligger jag i min misär som kallas ensamhet och vrider och vänder mig i sängen under mitt täcke med blåa elefanter. Toss and turn. Fram och tillbaka. Fryser. På med täcket. Varm. Av med täcket. Om fyra timmar ska jag gå upp igen. Om fem och en halv är jag tillbaka på jobbet...

Samtidigt i den stora staden tror jag att han också har svårt att sova. Borta hemifrån. Borta från mig. Så har han, liksom jag, haft det våra nätter isär... Alltid är det så. Ingen av oss sover gott utan den andra bredvid.

Han är som mig. Vi hör ihop. Han är liksom min sovagottablett. När han är hemma somnar jag (enligt honom) innan mitt huvud landar på kudden, och han ler och ligger och tittar på mig när jag sover en liten stund innan han också sluter ögonen och somnar strax efter. Vaknar till någon gång och sträcker ut handen för att smeka den andres kind, kryper tätt intill, får ett sömnigt leende tillbaka innan vi somnar om igen.

Du fattas mig.

Till mannen jag saknar så det värker i mitt hjärta

Gillar den. Helt enkelt.

Hur jag vet att han är den rätte

Jag har ju, som ni förstår, hittat mitt livs kärlek, min själsfrände i min älskade H. På sistone har funderat mycket på hur fantastiskt otroligt det är att just vi hittade varandra, och att det kunde bli så rätt.

Han passar mig! Finaste H är allt jag sökt efter men inte funnit, och han har allt det som jag trodde inte gick att finna hos en partner, som känndes som oöverstigliga hinder och omöjliga krav från mig.

Ändå fanns han där helt plötsligt. Som av en explosion av all världens magi svepte han in i mitt liv och plötsligt var det vi.

Om jag har svårt att tro att sådan lycka kan existera, nyper jag mig själv i armen och blundar hårt. Känslan av att allt bara var en underbar dröm gör att man bara vill knipa ihop ögonen för att inte vakna, för att fortsätta drömma.

Han är verklig. Han finns där. Och jag vet att han alltid, alltid kommer att vara min.

Den ultimata bekräftelsen av att han VERKLIGEN är den rätta är att han kan köpa presenter till mig. Presenter som jag blir innerligt glad för. På riktigt. Han kan köpa parfym, kläder, armbandsklockor, och han träffar HELT rätt när det gäller vad jag tycker om, med saker jag inte ens har pratat om, eller ens önskat mig. Och håll i er nu. Han kan köpa bh:ar till mig i present. Helt själv. I helt rätt storlek. Och är bättre på att hitta bh:ar* till mig än vad jag själv är. Jag säger det. Den ultimata bekräftelsen.

*snygga och sköna dessutom

Oktober när det är som vackrast

Jag njuter av allt det vackra som finns runt omkring mig och är tacksam över att få finnas till...

Nästa vecka ska min man åka iväg på en kurs. Från måndag till fredag kommer han att vara borta. Vi har aldrig varit ifrån varandra så länge. Det känns märkligt.

Människor runt omkring säger att "det är ju bara nyttigt att längta lite", men varför skulle man egentligen må bättre av att längta efter varandra, när man sover sämre, inte kan prata med varandra när man vill berätta något eller prata om något som hänt, eller bara kura in sig i varandras famn?

Att låta dagen gå

Man hänger tvätt.

Man prasslar i löven som fallit.

Man flyttar fåren till en ny hage.

Man njuter av solen och den friska luften.

Man tittar på rimfrosten.

Man njuter av de gula lönnlöven mot den blåa himmelen.

Man njuter av att detta är hemma.