Bara en jäkla massa flyttkartonger överallt. Och ett stort hål i mitt trasiga hjärta...
1 kommentar:
Anonymous
sa...
Är 34 och mötte mannen i mitt liv när jag var 18 och för 1,5 år sedan tog förhållandet slut och han flyttade ut. Jag har gråtit och sörjt våra ofödda barn, det liv jag hade och det liv jag inte kommer få. Svårast är att sörja den del av mig som begravdes inne i mig själv för att jag inte har HONOM att vara den personen med, den del av mig som bara fanns när vi delade vår kärlek, smeknamn man viskade i natten som ingen annan hört, skämt som bara den andre förstod…ja, du vet säkert vad jag menar. Sorgen försvinner inte men den dyker inte längre upp varje dag och nu har jag börjat finna delar av mig själv som kanske inte skulle ha växt fram om det fortfarande varit vi. En starkare person, inte lika lycklig, men än dock en person som har rätt och lust att LEVA, istället för bara överleva. Det tar tid och kräver kraft man knappt har, men på något vis så går det, timma för timma och ibland vid det här laget händer det att det går dag för dag… Är väl helt fel person att försöka trösta dig då jag kanske bara bekräftar det svåra, men jag vill åtminstone ge en dig en varm kram från andra sidan Internet och berätta att du inte är ensam. /Linda
Jag väljer att inte fokusera på problem- jag försöker hitta lösningar istället. Mitt mål är att leva livet till fullo, och att omge mig med de personer som låter mig göra just det.
1 kommentar:
Är 34 och mötte mannen i mitt liv när jag var 18 och för 1,5 år sedan tog förhållandet slut och han flyttade ut. Jag har gråtit och sörjt våra ofödda barn, det liv jag hade och det liv jag inte kommer få. Svårast är att sörja den del av mig som begravdes inne i mig själv för att jag inte har HONOM att vara den personen med, den del av mig som bara fanns när vi delade vår kärlek, smeknamn man viskade i natten som ingen annan hört, skämt som bara den andre förstod…ja, du vet säkert vad jag menar. Sorgen försvinner inte men den dyker inte längre upp varje dag och nu har jag börjat finna delar av mig själv som kanske inte skulle ha växt fram om det fortfarande varit vi. En starkare person, inte lika lycklig, men än dock en person som har rätt och lust att LEVA, istället för bara överleva. Det tar tid och kräver kraft man knappt har, men på något vis så går det, timma för timma och ibland vid det här laget händer det att det går dag för dag… Är väl helt fel person att försöka trösta dig då jag kanske bara bekräftar det svåra, men jag vill åtminstone ge en dig en varm kram från andra sidan Internet och berätta att du inte är ensam. /Linda
Skicka en kommentar