De skönaste raggsockorna som finns stickade min mamma. Tänk att hon stickade tre par den sista månaden av sitt liv. Ett par till älsklingen, och två till mig. Jag vårdar dem ömt.
Idag är det mors dag, och du finns i mina tankar hela tiden. Jag har aldrig firat en mors dag utan dig, men från nu och framåt kommer du inte att vara med annat än just i tankarna...
Jag plockade en bukett liljekonvaljer till dig idag, som jag vet att du älskar.
Hoppas de doftar lika ljuvligt i himlen som de gör här på jorden.... I väntan på gravstenen och att gräset ska gro har du i alla fall dina älskade liljekonvaljer på din grav under det vackra trädet.
Så jag låter tankarna fara bäst de vill. Kanske känns det bättre om ett tag. Mera elände i vår lilla familj, och nu, precis nu, har jag nått min gräns för vad jag orkar och mäktar med.
Jag och maken sitter och lyssnar på ett samtal jag hade med mamma för några månader sedan och som jag hade den stora närvaron att spela in.
Vi pratar om mormors och morfars liv, min mammas uppväxt, min uppväxt...
Det är en märklig känsla att höra hennes röst igen, det är omöjligt att förstå att hon är borta... Det är som om hon sitter här bredvid. Jag hör henne berätta, men jag kan inte ställa frågor till henne längre, jag får inga svar...
Ibland känns det som om livet tar sig friheten att dra med en på de mest märkliga eskapader man kan tänka sig. Som att åka berg-och-dalbana i mörkret, med en massa oförutsägbara svängar, loopar, toppar och dalar. Man tror att man åker åt ett håll och så plötsligt svänger det åt ett helt annat håll innan en tvär nedförsbacke gör att det bara suger till i magen.
Man kommer aldrig dit man tror. Men man kommer alltid dit man ska.
Jag väljer att inte fokusera på problem- jag försöker hitta lösningar istället. Mitt mål är att leva livet till fullo, och att omge mig med de personer som låter mig göra just det.