Igår begravning.
En perfekt dag att begravas på. Om det nu finns perfekta dagar för sådant? Vädret var så där perfekt vårigt, solen sken och himlen visade sig från sin vackraste blåa sida. Björkarna fick musöron, just igår, tussilago och vitsippor blommar för fullt.
Jag ger mig den på att mamma hade ett finger med i spelet där. Det är just sådana vårdagar hon alltid har älskat.
Ett avslut. En dag fylld av minnen. Om att växa upp med någon som ville plaska i vattenpussar med mig och som kunde svara på mina frågor om allt mellan himmel och jord. Mamma. Som alltid funnits där. Hon som hade två köksbord i köket, varav ett fyllt med s:t paula-blommor.
Den smärtsamma insikten om att frågorna jag vill ställa till dig nu alltid kommer att förbli obesvarade. Att inte kunna dela glädje, sorg, vardagsproblem och funderingar med dig gör ont. Många gånger har jag lyft telefonluren för att ringa och fråga hur du har det, tänkt berätta det där roliga för dig, eller bubbla lite. Sen slår det mig att det går ju inte, för jag vet ju inte vad det är för riktnummer till himmelen...
Igår ett avslut.
Idag fortsätter livet.
New beginnings...
Min julafton med vänner, vintage och en ny tanke om 2025
3 timmar sedan
2 kommentarer:
Jag ramlade just in på din blogg. Och blir tårögd.
Vad fint du skriver.
En kram till dig!
Johanna, tack fina du. Jag skriver bara det som hjärtat och sinnet är fyllt med...
Kramar tillbaka.
Skicka en kommentar