Min mamma bestämde sig för att dö.

Under de nästan 3,5 år som min mamma levde med diagnosen lungcancer trodde hon egentligen inte på att hon skulle dö. Inte egentligen. Att cancern skulle ta hennes liv.

Inte förrän den allra sista veckan.

Torsdagen den 24 mars var vi till lungläkaren på återbesök. Då hade hon svåra ryggsmärtor. Hennes läkare bekräftade det vi båda befarade. Det var skelettmetastaser, och det gick inte att göra något annat än att smärtlindra. Vi visste ju att cancern var spridd, i januari hade vi fått besked om att hon hade metastaser i hjärnan. Hon fick snabbt strålning mot dem. Av den enda anledningen att man ville lindra hennes symptom.

När vi åkte ifrån sjukhuset den där dagen åkte vi en extra tur i omgivningarna, tog en tur förbi hennes favvo-hamburgerställe, njöt av att våren var lite på väg. När vi kom tillbaka till korttidsboendet där hon befann sig hade hon lite ont och fick smärtlindring.

Lördagen var som vanligt - så vanlig den nu kan vara när man har cancersjukdomen inpå sig, alldeles för nära. Vi fikade och pratade.

På söndagen när H och jag kom upp till henne var hon fruktansvärt ångestladdad. Hon ville inte släppa min hand. Hon sa: nu ska jag dö, jag dör nu!! Stanna hos mig! Sen bad hon om att personalen skulle ringa en ambulans så hon fick komma in till lasarettet. Då var det söndag kväll.

Jag följde med henne dit. Satt hos henne hela natten. Såg till att hon fick mera smärtlindring, mera ändå och ännu mera.

Söndagen blev till måndag. Måndagen blev till tisadg. Hela tiden sa hon att hon ville dö. Hon ville inte leva längre. Ångesten och smärtorna var fruktansvärda. På tisdagen bad hon H om att han skulle ta hand om mig när hon inte fanns längre och han lovade. Då blev hon lugn.

På onsdagen när jag kom tillbaka efter att ha varit hem ett par timmar för att sova och duscha sa hon: Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Det var det sista hon sa till mig. Torsdagen gick.

Fredagen den första april på kvällen dog min mamma. Mindre än en vecka efter hon bestämt sig för att dö.

Nu har det snart gått ett år. Varje dag tänker jag på henne. Varje dag saknar jag henne. Kommer det någonsin att gå över?

Jag älskar dig mamma.

Bilden är tagen ca 1,5 år innan hon dog.