Jag ser världen i grått, allt är en dimma. När jag tittar i min backspegel ser jag ett liv fyllt av glädje, storm, passion, humor, skratt, kärlek... och honom. Framåt finns bara en ogreppbar tomhet som jag inte ens klarar att sätta ord på. Vad händer nu?
4 kommentarer:
man låter bli att se bakåt. går vidare. låter tårarna rinna i stegen men ser till att fortsätta framåt. det känns bättre så. för man är i all fall på väg. till något nytt. stay strong.
anne: ja, nytt blir det. Problemet är att lämna den man älskar...
Tack för dina ord. De är ett ljus i mörkret.
annars skulle jag vilja rekommendera Sophie Calles "exquisite pain". Den är fantastiskt när det kommer till hjärtesorg. Som en röd liten livboj och vacker är den.
Tack för tipset! Ska läsa den!
Skicka en kommentar