Det känns som om du sakta vissnar bort min älskade lilla mamma. Du är blott en spillra av dig själv på alla sätt.
Din kropp är mager, o så mager, att sjukhuskläderna hänger alldeles förstora på dig, även när du har den minsta storleken. Du har tappat trettio kilo i vikt på mindre än ett år.
Lunginflammationen sitter som klistrad i din lunga, och den intravenösa antibiotikan har blivit en av dina bästa vänner. Droppslangen är som din navälsträng till livet.
Nu upplever du att du börjar bli glömsk, och det ger dig en sådan ångest... Paniken lyser i dina ögon. Att inte komma ihåg det du vill säga, till mig och till andra, att glömma bort att ringa, att inte ens klara av att lösa korsord som du alltid har älskat att göra. Siffrorna får du inte ihop när du försöker räkna. Frustrationen jag ser hos dig gör så ont i mig.
Ångest föder ångest, och jag vet inte vad jag ska göra för att lindra, trösta, göra din dag lite mera dräglig annat än att bara finnas här hos dig.
Jag älskar dig lilla mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar