Fritt fall

Jo jag förstår. Du undrar säkert vart jag tog vägen. Jag var här hela tiden.

Sjukdomsfall.
Missfall.
Sjukdomsfall.
Dödsfall.
Sjukdomsfall.

Efter det gick luften ur mig. Fritt fall rätt ned på den hårda betongen som inte vek undan en tum.

Tomhet. Sorg. Förtvivlan. Vrede. Ursinne. Frågor. Mörker. Saknad.

Jag blev försvinnande liten, innesluten i min kokong av de allra närmaste, älskade. Trevande. Tankar som for fram och tillbaka. Ett steg fram. En oändlig mängd tillbaka.

Föräldralös. Verkligheten drabbar mig som en blixt från klar himmel, när som helst, hur som helst.

Sorgen över inte bara ett förlorat liv, utan två. Oron för dem som finns kvar och som har det tufft. De känslorna har blivit mina ständiga följeslagare i livet nu.

Leva nu. Idag. Här. Vänta inte. Det har blivit mitt måtto. Jag har aldrig varit så närvarande i nuet som jag är nu, alla dagar.

I kväll satte jag mig på stora trappen vid vårt hus. I solens värme njöt jag av fågelsång och flugors surr tillsammans med två av tre katter. Mina tankar var bara där och då. Jag såg magasinet som liksom glödde i kvällssolen, löven på träden, ogräset som växer upp genom gruset på gården. Båda katterna lade sig tillrätta runt mig. Helt avkopplade. Lugnet genomsyrade hela mig. I denna ro fanns ingen stress. Jag lade mig ned på ett av trappstegen, lät tankarna fara och somnade.