Vankelmodig

Natten har smugit sig på, och nästan blivit till dag igen. Klockan är å så sent, sent slagen, men jag kan inte sova. Sitter i den slitna gamla soffan i vardagsrummet. Den är obekväm, men jag sitter precis där jag vill sitta. Om jag sträcker ut min hand bara en liten bit nuddar jag honom. Han ligger och sover, och sällan har det kännts så rofyllt. Att bara sitta här och titta på honom, Han, som bor i mitt hjärta, nu, alltid. Hans snosande andetag gör mig lugn, och trygg.

Tankarna vandrar fritt inatt. Från den första gången vi sågs, snart 15 år sedan, i en studentkorridor. Jag flyttade in, han bodde i lägenheten mitt emot. Det var då det började. En månad senare var vi ett par. Tankarna hoppar till ett bröllop. Lycklig, lycklig. Då varade livet och lyckan för evigt, ingenting kunde ta sig innanför den skyddande mur av färgglada såpbubblor vi blåste tillsammans runt om oss i lyckans rus.

I natt förvånad. Förvånad över all tid som har passerat, i ett rasande tempo. Så mycket kärlek och skratt. Och gråt och förtvivlan. Ändå förvånas jag över att jag lär mig något nytt om denna man och mig själv varje dag. Vad härligt att livet ger mig den gåvan.