Förvånad ser jag på mitt liv så där snett från ovan och jag känner inte igen det jag ser. Vem är hon, kvinnan med de sorgsna ögonen? Hon som ser ut som om glittret i hennes ögon har slocknat för gott. Med en knivskarp smärta har hennes själ strimlats sönder, och livet blev aldrig sig likt igen.
Tvåsamhet blev ensamhet och ensamhet gör ont.
Koppar + blått = sant
3 timmar sedan
3 kommentarer:
ett steg i taget bara...
Om man vill, så finns det små fina saker varje dag. Som att himlen är blå. Löven är fina.
Det hjälper mej. Och så jobbar jag en massa och tvingas tänka på annat.
Och pratar med nån som är proffs. Det är nog det bästa jag gjort.
Vandravild: ja, jag försöker. Ett steg itaget. Oavsett om det går framåt eller bakåt... Kram
joules: jag går oxå och pratar. Det känns skönt, att få hjälp att sortera i kaoset. Och jag försöker att njuta av stunden. En vän gav mig tipset att i almanackan rita in en glad gubbe varje dag jag faktiskt har skrattat under dagen. När det är fler glada gubbar än ledsna varje vecka ser man att tillvaron är lite ljusare... Kram
Skicka en kommentar