Jävla helvetes förbannade lungcancer!!!!

Min finaste älskade mamma. Den där dagen för tre år sedan satt vi i bilen utanför husläkaren och hade fått veta att du hade en förändring i din högra lunga, som var lungcancer. Hela världen snurrade, så fort så fort, och ett stort mörkt hål öppnade sig framför oss. Det känndes som om hjärtat skulle sluta slå och att luften tog slut.

Min fina mamma. Du ska ju alltid finnas där...

Man gjorde en uppsjö av undersökningar på dig, undersökte tumören. Jag vet vilken panik du kände när de gjorde bronkoskopin på dig. Fy faan vad hemskt det var att sitta bredvid dig och hålla din hand, när du upplevde att du höll på att kvävas av att du kräktes, när de tvingade dig att ligga kvar på rygg medan de tog ett cellprov av tumören... Sen opererades du. Man tog bort den nedre loben av din högra lunga. Det var en lång väg tillbaka, och du hade fruktansvärt ont, länge, länge.

Du fick en kort tid när allt känndes ok. Men sen kom hostan. Du hostade upp blod. Den där jävla cancerparasiten var tillbaka i höger lunga. Men nu satt tumören mera centralt, vid ingången till lungan. Nu gick den inte att operera bort. Istället fick du cellgifter och strålning. Du tappade håret, mådde illa, gick ned i vikt, lades in på sjukhus för att klara av de tuffa behandlingarna.

Jul och nyår kom och gick. Sen var behandlingarna över. Då började väntan, väntan på besked om huruvida behandlingarna haft någon effekt.

Då kom lunginflammationen som ett brev på posten, och svampinfektionen i lungan och varhärden som läkarna tömde ur din lunga. Du tappade 25-30 kilo i vikt, och blev skör, bräcklig, liten som en fågelunge... Vid flera tillfällen lurade du döden då, fina mamma. Läkarna sa till mig vid tre tillfällen att de inte trodde att du skulle leva en månad till, att du inte skulle leva när älskade H och jag gifte oss. Man pratade om att flytta dig till ett Hospice. Under skedde, böner blev hörda och det vände, du blev lite piggare och fick komma hem!

Sen kom sommaren, den varmaste jag kan minnas, och du orkade inte njuta av solen, grönskan, livet...

Nu för några veckor sedan fick du svårare att andas igen. Det visade sig att du hade vätska i hjärtsäcken. Mycket vätska. Så man lade in dig akut igen, och man flyttade dig till hjärtintensiven. Och du fick en kateter insatt i hjärtsäcken för att tömma ut vätskan, mer än en halvliter tappade de ut. I helgen var det nära igen en natt att jag förlorade dig. Ingen från sjukhuset ringde mig då för att be mig komma dit, utan din läkare berättade det två dagar efter det hade skett, fastän jag bor bara 30 minuter ifrån sjukhuset där du är...

Om du bara hade vetat då, när du var 13-14 år vad som skulle ske, då hade du inte börjat röka.
Om du bara hade vetat då, när du var 20-30 år vad som skulle ske, då hade du slutat röka.
När du var 60 år och viste vad som skett, då slutade du röka.
I november fyller du 62 år...



Jag älskar dig mamma, av hela mitt hjärta. Och jag kommer att vårdesätta varenda sekund jag har kvar tillsammans med dig.

*Min mamma ville att jag skulle skriva det här inlägget på min blogg. Hon sa: "Kan det få en endaste en att sluta röka, eller inte börja, är det värt det!!"