Nattsuddar

Kan inte sova. Som vanligt när H är borta. Här ligger jag i min misär som kallas ensamhet och vrider och vänder mig i sängen under mitt täcke med blåa elefanter. Toss and turn. Fram och tillbaka. Fryser. På med täcket. Varm. Av med täcket. Om fyra timmar ska jag gå upp igen. Om fem och en halv är jag tillbaka på jobbet...

Samtidigt i den stora staden tror jag att han också har svårt att sova. Borta hemifrån. Borta från mig. Så har han, liksom jag, haft det våra nätter isär... Alltid är det så. Ingen av oss sover gott utan den andra bredvid.

Han är som mig. Vi hör ihop. Han är liksom min sovagottablett. När han är hemma somnar jag (enligt honom) innan mitt huvud landar på kudden, och han ler och ligger och tittar på mig när jag sover en liten stund innan han också sluter ögonen och somnar strax efter. Vaknar till någon gång och sträcker ut handen för att smeka den andres kind, kryper tätt intill, får ett sömnigt leende tillbaka innan vi somnar om igen.

Du fattas mig.