Klarvaken

Midnattstimmen smyger sig sakta på mig, och kommer som en obehaglig överraskning. Tankarna far som osaliga andar fram och tillbaka, kreativiteten är på topp, många fula grodor har blivit avbockade ikväll. Kanske gör sig de otaliga kopparna kaffe påminda från dagens hektiska arbete, koffeinet hoppar groda i den kaffe-ovana kroppen. Magen är mjuk och varm av vaniljthe och apelsin och sinnet är tillfreds trots allt. Måndagsångesten är som bortblåst, och varför skulle den inte vara det? Klockans visare har tickat in på tisdagens första timme. Rofyllt kurrar katten med nosen inbäddad i soffan, pälsen är mjuk och jag nyser när jag klappar honom.

Än finns tid, energi och bokstäver kvar att foga samman till ord, till arbete, till grodor att svälja, och punkter att bocka av, som utförda i den oändliga listan av just punkter att utföra i den röda skrivboken med hårda pärmar. Livet är oändligt, tiden susar förbi, och ändå står den stilla just här, just nu.