Plötsligt passerade livet förbi i revy i en oändlighets sekund fastän tiden stod stilla.
När Han sa att han inte visste om framtiden var vår längre.
Ögonen såg på honom utan att se, och över mina läppar kom ett ljudlöst skrik som började som en ilning i tårna. Sinnet exploderade som en supernova vilse i rymden, och varenda atom skrek NEJ, DU HAR FEL!
Sen sa hans mun sa att han älskade mig ännu, men hans blick var sorgsen, dämpad.
5298912000 sekunder på ett ungefär sedan den första gången våra hjärtan slog sitt första gemensamma slag, och jag insåg att Han upplevde att de slutat slå tillsammans trots allt. Nu i ett vacum, utan färg, syre, ljus.
Bokstäver formades till ord, meningar, diskussioner, resonemang vidare till tystnad, reflektion, flera ord som letade sig upp och ut och ekade mot väggarna. Det första diset blev till dimma och sedan natt. Kommer en gryning igen? En hand mot ett hjärta, jo, det slår än. Kanske kan man ta fram en defibrilator och ge det en stöt, och en till om man måste, för att få det att slå i takt igen.
Älskar. Älskar.
Smärta som går att ta på, i ögon som möter ögon.
Framtiden? Jag vet ännu inte om den finns.
Musslor och mollusker i Mollösund
10 timmar sedan
3 kommentarer:
För några år sen befann jag mig där du är idag. Jag bar ett trampat hjärta som låg apatisk i sängen och dagarna bara gick och tio kilo senare såg jag visserligen bättre ut men mådde apa. Framtiden var som immade glasögon och jag visste ingenting...
Tiden gör något med oss människor. Vi vill framåt på något sätt och efter ett tag reser vi oss och går vidare...
Hmm...värdelös tröst jag vet.
Kram påre!
Du skriver så att det gör ont i hjärtat. så skört men så kraftfullt på en och samma gång. smärtsamma slag mot hjärtat där det gör som ondast.
ibland är livet ingen dans på rosor. men snart kommer de knoppas åter på allt det grönskande gröna. styrkekram!
Upp med humöret dotter min!
Kram Mommi
Skicka en kommentar